Petrur

Det här är en dagbok. Där jag inte vågar skriva allt, men skriver för mycket. Jag tror jag behöver ett skrivblock och en penna. Där jag kan skriva på riktigt. Det här blockerar mig. Det här är fiktion. Jag är bokstäver. Jag är många jag. Men det finns en som jag identifierar mig med. Hon är också fiktion. Hon finns inte. Hon är jag. Hon heter Jenny. Och jag klädde ut mig till henne för ibland tror jag att jag är hon.

Jag är kär i Herman. Det har jag varit i två år. Och jag minns fortfarande precis hur snygga hans ben var i dom där snygga byxorna, den där gången på biblioteket. Jag satt på golvet och han ställde dig rakt framför mig och satte sig ner. Mitt emot. Jag dog. I alla fall svimmade. Nästan. Han var snygg. Så snygg att jag nästan tappade andan. I alla fall inte kunde prata. Men han var lätt. Han såg mig och han tyckte jag var rolig och han var som jag, jag kände det. Han var den enklaste personen jag träffat och jag ville aldrig gå därifrån. För våra ben rörde varandra. Och när jag ställde mig upp, hörde han min höft smälla för första gången. Jag vet inte varför jag minns det. Kanske för att han brydde sig, undrade om det gjorde ont. Det gjorde det inte. Inte som jag kände i alla fall.

Jag skrev först ett inlägg som sa att jag är stressad och orolig och att jag skakar av alla tankar. Stackars lilla mig. Pressen och kraven och målen. Men tack och lov för texter. Tack och lov för att jag var så otroligt flitig med att skriva ner allt jag tänkte förut, när allting var för stort och tungt att tänka att jag inte klarade av att ha det i huvudet. Vilket perspektiv. Att jag skrev de där orden för ett år sedan är nästan obegripligt. Att jag bara kunde se detaljerna, inte orkade leta efter någon helhet. Att jag kan vara så ny. Och att mitt största problem är att jag är stressad. Herman har rätt, jag har blivit en mycket lyckligare människa. Jag är lycklig att stress är mitt största problem. Det får det gärna vara för all framtid. Man måste hela tiden jämföra, man får inte glömma det. Tänk på Laika.  

Och jag älskar mitt liv. Jag älskar det jag har. Mina vänner, skolan, musiken, Herman. Jag älskar att våren är här och jag älskar att sommaren väntar. Att tågluffen är längtan och att London är dröm. Jag älskar att gå på asfalten igen och jag älskar att tänka tillbaka två år. För sedan dess har allting bara blivit bättre och fortsätter det så här så kommer jag spricka. Jag har aldrig varit så lycklig någonsin förut. Och på pappret är jag vuxen om tre veckor. Jag ser fram emot att bli myndig trots att jag blir rädd då jag tänker på att vara vuxen. Jag blir glad när jag tänker på att jag får klubba i Berlin, att jag får sitta på restaurang med ett glas vin och se viktig ut och att jag får ta körkortet. Och trots att jag har panik för jag vet inte längre vad jag vill med allt, känner jag frihet. Jag kan göra vad som helst och det får mig att längta bort. Med er. Och trots att jag ibland känner mig ganska stor så är jag fortfarande ett barn här inne som längtar efter våren.

Och jag har överlevt den här vintern också. Men vad som är annorlunda den här gången är att Ronja-tankarna aldrig hann komma till mig. I sjutton vintrar har jag levt, men den artonde blir min död. Någonting har fått mig att stanna uppe i år. Jag tror det var någonting som hände i höstas. Då vi inte slutade umgås, vi slutade inte ha fester och myskvällar, vi slutade inte sitta på café och drömma. Vi reste till Prag och vi bestämde att 2011 ska bli ett bra år och sommaren ska bli den bästa. Jag längtade efter våren, men jag tjatade inte. Jag gjorde det inte för någon annans skull än min egen. För att jag var så förbannat less på mitt eviga tjat. Och jag kom på att lycka är en färdighet, som i sims. Och jag ska få tio av tio pluppar. Jag kände det varma i regnet, jag letade efter det glittrande i snön och mitt rum blev varmare. Jag skyndade inte våren. Jag låg hemma och kräktes och när jag äntligen kom ut igen var snön borta. Asfalt och hårt gräs var riktigt. Och så solen. Som jag skulle kunna stirra mig blind på. Solen är min bästa kompis. Näst efter alla ni andra förstås.

När lamporna släcks och spottarna går igång. Och när musiken skriker i öronen och förväntningarna går som en ilning genom kroppen. Och när alla är på sitt allra bästa humör och springet i benen och hjärtat som klappar i bröstet och dans dans dans i kroppen och hålla hand och kramas och knuffas och trängas och pussas och låta det där stora, som bara musik har, ta en. Och när Annika Norlin sjunger åh snälla kom närmre, snälla kom närmre, snälla kom närmre kom närmre kom närme kom närme. Och Pekkas kind är så nära som den bara kan och när vi skriker mot varandra att vi älskar, älskar den här stan och jag nästan tror på det. Och när Bob Hund avslutar med Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem, men det gör jag tror jag. Och benen flyger högre än vad jag trodde dom kunde och luften är så tung att andas och halsen är så torr och när Thomas Öberg är så nära att man nästan kan slita av honom halsbandet. När Those Dancing Days får basen att riva ut hjärtat och Linnéa får alla i Äpplet att älska varandra. Och när Rödluvan får oss att dansa fastän hjärtat brister. Då är det bra med mig.

I natt drömde jag att jag var i skolan. Det gjorde mig glad.

Efter att blivit dumpad på facebook, fått andnöd efter Bob Hund, städat hela huset från topp till tå, blivit strandsatt i stan kl tre på natten, velat skratta åt att Herman slänger huvudet i bussen, ätit superfurkost och fått en relation på facebook mår jag så förfärligt bra. Så där pirrande trött och nöjd med allt. Nöjd med årets Umeå Open, nöjd med värmen och solen och nöjd med att palten kokar i köket. Nöjd med att essäjäveln åtminstone finns. Den finns kvar och om den inte är klar så är det i alla fall ett utkast. Jag är nöjd att jag inte tagit ut den där massagen som jag fick i julklapp, den kan behövas efter helgen. Att jag har interrailkortet och tågbiljett till Berlin i min hand och att påsklovet bara ligger två veckor fram. Det gör mig glad och nöjd och alldeles sprallig för nu längtar jag lika mycket till Skåne som jag längtar till sommaren och ut i Europa.

Jag vet inte vad det är som äter mig inifrån. Kan det vara ljuset eller värmen som aldrig verkar vilja stanna. Stressen över allt som inte hinns. Stressen över allt som inte orkas, över allt som inte går. Ånger tror jag. Jag gör som den där hösten för länge sedan. Jag tänder ljus och jag försöker leka rymden. Jag försöker leka tidsfri och alldeles, alldeles lugn. Men stressen av att inte veta. Kaoset som ska göra mig kreativ. Kaoset som blockerar, som inte släpper. Och suset i öronen som inte försvinner.

Vi räknar med tio tusen. Jag tyckte alltid att tio tusen kronor var så mycket när jag var liten. Så ogreppbart. Precis som jag tyckte att lekhallen på dagis var enorm. Man kunde knappt se över till andra sidan, så stor var den. Och när jag kom tillbaka hade den krympt. Nu har pengarna krympt. Jag räknar med minst tio tusen för tågluffen och det känns inte alls ogreppbart. Det enda som känns overkligt, ogreppbart nu, är det här, att vi ska göra det. Vi ska verkligen göra det på riktigt och snart. Som jag har längtat. I år.

Herman får mig att drömma. Och det här kan låta fel men han får mig att drömma om att komma bort. Men det är inte fel, det är rätt. Han får mig att tänka och han frågar, han undrar och han får mig att undra. Vad vill jag? Och vad menar jag när jag säger att jag vill bort, varför vill jag iväg? Och till vad?

Att filma sina vänner är något man borde göra oftare för man blir så förbövlat glad då man får uppleva stunderna igen. Och jag vet att det kallas för japansyndromet, att man inte kan leva på riktigt utan ser allting genom en kamera. Men det stämmer inte. Jag lever och jag älskar att spara det vi har.

Nu står satsen med chocolate chip cookies och väntar på att få skjutsas in i fryser över natten. Imorgon ska här bjudas på kakglass, glasskakor och jag längtar redan efter mina fina vänner. Jag hade inte kunnat ha en bättre vecka. Tisdag fikakväll, onsdag dagen-efter-segis-fika på schmäck, torsdag fika på station och jazz på kvällen, idag fika på station och bakning på kvällen, imorgon fikakväll med världens bästa vänner i hela världen.

Att fika med vänner på station och låta solen göra som den vill, att inte riktigt bry sig. Och att känna sig tryggare än tryggheten själv tillsammans med familj och längta efter någonting vackert. Och att gå på jazzklubb med My och William och stampa svåra taktarter tillsammans med medelålders och att lyssna efter snön som smattrar mot taket i bussen. Och att sätta gråten i halsen och göra om det till ett skratt. Och att bli så liten och fylld med tankar på bara en sekund. Och att inte kunna sova.

Jag är glad att ipoden hade slut på batteri. Det gjorde att jag kunde höra smattret mot busstaket, på vägen hem. Jag gillar inte snösmatter men då mörkret hälsar på är allting mer på riktigt. Fast tvärt om.