Petrur

Nu ska jag slänga iväg ett sånt här enkelt, sista inlägg innan jag går på sommar. För på sommaren bloggar jag inte. Mest för att jag inte kan. För att jag badar och solar och lever så mycket att det varken finns tid eller internet till det. Och imorgon bär det av ut i Europa, på stränder och uteserveringar och museer och marknader. Och på tåg och båt och buss. Och på hårda sängar, liggvagnskupéer och tågsäten. Det pirrar i magen och jag önskar mig själv sömn i natt för jag vet att det kan bli svårt. Nu bär det av. På sommarlov. Jag är tillbaka här i augusti.

Jo, det här var den bästa helgen på länge. Det var den mest efterlängtade och behövda. Att bara åka ut till en stuga utan el och vatten med de bästa vännerna som finns. Att bara få gå in i en annan värld och leka att det bara är vi som finns, med varandra. Det är det finsate som finns. Och som mamma sa och som My sa; det är tur att vi har så fina vänner. Det är tur att vi har varandra.

Jag dekorerar mitt rum och tar in sommaren. Jag kliar mina myggbett och blåser på brännässelsvidet. Jag längtar så tokigt mycket till imorgon då jag får cykla genom stan och känna solen och de varma vindpustarna. Jag längtar efter den kvava luften och det disiga solskenet. Längtar efter lukten av sommarvarm hud. Och ännu mer längtar jag till helgen, till Kaspers stuga, till sjön, till mina vänner. Jag längtar efter att bara få vara med alla mina finaste och bara leka kollektiv och låtsas som om ingenting annat finns, just då. Jag längtar till sommarlovet, då dagarna är helt ens egna att planera. Men jag har inte bråttom, jag måste dekorera först och ta in sommaren.

Jag vet inte hur det hände. Det bara blev. Sommar. På några dagar blev jag brun om kinderna och på några dagar insåg jag att det är varmt och på några dagar fick jag för mig att det är sommarlov. Så nu är allt förstört, eller räddat. För nu kan jag inte koncentrera mig mer. För jag har haft världens finaste långhelg. Med Herman och mormor och morfar och familjen och alla vännerna. Varm vind och grillning, solande och barfotadagar, cykelturer, utemiddagar, lek och sång och födelsedagsfirande för både Herman, Pekka och Ellen. Och faktiskt, har man inte insett det än så märker man att det är sommar nu, för alla fyller år.

Och så långhelg. Sommarlovshelg. Det är så det känns. När man sitter i parken och äter jordgubbar med vänner och när man cyklar i motsol och när gräset är varmt mellan tårna. När man grillar på balkongen och tar ett glas vin med föräldrarna efter maten. Då är det sommar och tiden finns inte. Man längtar knappt, för man har allt. Och du vet det, jag älskar sommaren. Mycket mer än jag hatar vintern. Förstår du då?

Det är finaste kvällen på länge och jag vill vara med alla. Men jag får inte tag i en enda. För en sådan här kväll har man att göra. Och vad gör jag? Jag sitter inne och tittar på Mia och Klara och ser solen utanför fönstret och klockan är halv tio. Jag vill ut. Men det är bättre när man är tillsammans. Ensamheten är det läskigaste. Så nu måste vi åka. Bort från det här, tillsammans. My kom hem. Kom så åker vi.

Tänk vad man kan hitta på när man har viktiga saker att göra. Jag provar nya sommarklänningen och sätter på min finaste gula ögonskugga och mitt finaste röda läppstift och dansar över golvet med Billy Joel i min famn. Och snurrar runt runt med mitt nya paraply och den enda som ser mig är du. Min kamera. Mina lilla silvriga kompaktkamera. Men jag nöjer mig så. För så här gör jag nästan bara på sommaren. Och det är ett gott tecken.

Jag har träningvärk i vaderna och är rätt snurrig. Så jag njuter av mina presenter och bilder och önskar att gårdagen hade stannat lite längre.

Jag vill åka tåg. Jag vill se länder springa förbi utanför fönstret. Jag vill öppna och känna vinden, luften från platser jag aldrig varit förut. Jag vill tänka, jag vill längta. Jag vill låtsas att det här är alltid. Jag vill sätta ner fötterna på stationen i Berlin, i Venedig, i Split, i Wien. Jag vill känna värme och gräs. Jag vill bära min tunga väska till rummet, jag vill byta kläder och gå ut på gatan. Smälta in. Jag vill gömma kartan och låtsas att jag är en del av alltihop, att jag hör till. Jag vill gå hand i hand med mina vänner, över kullerstensgator, jag vill dansa bort nätterna, jag vill drömma på en strand. Jag vill sitta vid havet, på en brygga någonstans och lyssna på solen som går ner. Jag vill vara på gång. Jag vill vara där, på väg. Jag vill skriva hem, på vykort föreställande det vackraste som finns. Jag vill resa. Jag vill åka tåg. Jag vill iväg.

Igår var en fin kväll. Igår var min 18-årsfest och alla mina fina vänner var här. Mina ögonfransar var långa som giraffhalsar och jag kunde knappt hålla ögonen öppna. Men jag var tvungen, ville inte missa en sekund. Och jag dansade med händerna i luften, sträckta mot taket. Ville nå skuggorna som dansade över mig. Jag frös på bron med världens bästa Tove och världens bästa My. Jag satte mig i soffan bara för att få titta på alla de där fina, när de dansade och skrattade och sjöng. Tiden flyger, det är det bästa på något sätt. Och att jag inte har några bilder från igår gör mig mest glad. Jag hade så roligt, hade inte tid att ta bilder.

Och jag vet att det är dumt men jag kan inte låta bli att nästan lite arg av avundsjuka då jag läser niotillfem-bloggen. Jag vill så gärna också. Jag längtar inte till New York eller USA på något sätt. Jag vill bara ut. Jag vill komma till ett ställe där jag känner samma sak som jag gjorde den där våren, när alla bitar bara föll på plats och allting blev rätt. Jag bara plötsligt förstod meningen med allt. Så vill jag känna. Jag vill hitta en gata, en lägenhet, en liten butik, caféer, uteställen, parker som är jag. Som får allting att falla på plats. Men jag ska inte leta. Jag ska bara åka. Och jag hoppas att mina pusselbitar vill följa med.

Jag längtar till lördag. Jag är nog den som längtar mest. Jag längtar efter att dansa bort allt och jag längtar efter att få ställa mig på sidan och bara titta på er. För den synen är den bästa som finns. Och jag längtar efter att få fixa och köpa lösögonfransar och rosta mandlar och nötter och baka rotsakschips och allt sånt där kul. Jag skulle aldrig göra det här om jag inte älskade fixet så mycket. Och jag skulle heller inte göra det om jag inte älskade mina vänner så innerligt. Men det är väl uppenbart.

Det mest märkliga med att klippa sig är att man inser det inte riktigt förrän man hoppar in i duschen och upptäcker att man knappt har något hår kvar att tvätta. Jag älskar den upptäckten. Lika mycket varje gång. Igår såg jag ut som en 60-talsbrud, när jag kom ut från salongen. Nu ser jag ut som en Eva och inte gillar stylat hår och som älskar känslan av nyklippt, mjukt, flygigt hår. Jag gillar det bäst så. Och så här ser jag ju inte ut. Det är kortare nu än då. Men jag har brist på foton.

Jag vill köpa sommarkläder. Men för vilka pengar då? Jag måste spara. För om mindre än en månad åker vi. Då bär det av till Berlin och sedan vidare ner. Jag längtar efter tåg. Jag längtar efter kaffe på uteserveringar och dansgolv långt in på småtimmarna och promenader i storstäder, gräs, konst, stränder, hav. Men mest av allt längtar jag efter att få vara med er. Jag längtar efter ert sällskap på alla dessa platser. Jag längtar tills vi rullar ut ur umeå med väskorna fulla av kläder, och skor och badkläder och reselakan och handsprit och plåster. Och kropparna fulla av färväntan. Och kameran tom och nyladdad. Jag längtar tills vi åker. 19 juni 2011.