Petrur

Jag minns när den här bilden togs. Det var höst, eller sensommar och vi hade precis börjat nian. Det var sista året på grundskolan och jag ville bara sova mig igenom allt och vakna upp när det var färdigt. Jag längtade så förfärligt mycket till våren och gymnasievalet och sommaren och ny skola. Jag ville bort.

Jag minns att vi hade cyklat dit, till Hedda, varför minns jag inte men när vi kom fram var det i alla fall låst. Ingen hemma. Så vi satte oss på bron och sparkade grus och mindes den dagen vi hittade solglasögonen. Bara två par fanns och vi älskade dom. Och sen såg vi likadana ut. Jag minns att Hedda skulle komma senare och jag kan se när hon tillslut kom rullande på sin cykel på andra sidan staketet och jagjag kan fortfarande höra henne röst när hon ropade hej. Jag minns också att jag inte skulle stanna, jag skulle vidare. Till Ludvig. Det var väl därför jag var så fin i håret. Och jag minns att solen sken och att hösten var påväg, men jag var glad ändå. För äntligen äntligen hade jag någonting nytt och jag hade kvar allt det gamla som jag älskade.