Petrur

Jag vet inte vad det är som äter mig inifrån. Kan det vara ljuset eller värmen som aldrig verkar vilja stanna. Stressen över allt som inte hinns. Stressen över allt som inte orkas, över allt som inte går. Ånger tror jag. Jag gör som den där hösten för länge sedan. Jag tänder ljus och jag försöker leka rymden. Jag försöker leka tidsfri och alldeles, alldeles lugn. Men stressen av att inte veta. Kaoset som ska göra mig kreativ. Kaoset som blockerar, som inte släpper. Och suset i öronen som inte försvinner.