Man blir så fånig när man är kär
Jag är kär i Herman. Det har jag varit i två år. Och jag minns fortfarande precis hur snygga hans ben var i dom där snygga byxorna, den där gången på biblioteket. Jag satt på golvet och han ställde dig rakt framför mig och satte sig ner. Mitt emot. Jag dog. I alla fall svimmade. Nästan. Han var snygg. Så snygg att jag nästan tappade andan. I alla fall inte kunde prata. Men han var lätt. Han såg mig och han tyckte jag var rolig och han var som jag, jag kände det. Han var den enklaste personen jag träffat och jag ville aldrig gå därifrån. För våra ben rörde varandra. Och när jag ställde mig upp, hörde han min höft smälla för första gången. Jag vet inte varför jag minns det. Kanske för att han brydde sig, undrade om det gjorde ont. Det gjorde det inte. Inte som jag kände i alla fall.
Och jag kan inte minnas att jag någonsin känt mig så uppskattad som när han valde att sätta sig bredvid mig istället för bredvid de andra, i mitten av allt. Jag var inte cool och inte viktig och ingen mittpunkt, men jag var där och jag fanns och han såg mig. Och jag minns när han missade bussen och ringde och frågade om jag ville ses. Jag ville inget hellre. Och vi gick omvägar för att dra ut på tiden och jag såg inte bojen i vattnet så han fick stå nära och peka. Och jag kände hans arm, hans kind. Jag vet, man blir fånig när man är kär. Men jag är det, så jag är fånig. Jag är kär i Herman och det har jag varit i två år.
Kommentarer
Postat av: Manly Mr man
Man blir faktiskt sjukt fånig. Oj oj oj! Men vi är ju väldigt kära och det är väldigt mysigt. Tänk att det redan har gårr tåv trevligt underbara år! Oj halejuja
Postat av: Maja
Jag är lite småkär i er. Ni är så himla himla fina tillsammans. Det finaste paret någonsin!
Trackback
