Pjufs!
Gästblogg av Björn!
Eva är galet cool!
När alla andra sover
dancing on my own
Idag var det söndag på en onsdag. Det var blåsig söndag eftermiddag inne på schmäck och kaffekoppar slamrade och det luktade kakor och mackor och godis. Och parfym och skratt och sömniga ögon efter igår. Och jag måste erkänna att jag älskar er för jag har världens bästa vänner.
Neon Trees
Solen skiner och det luktar asfalt. Jag har känt det hela dagen. Till och med då vi satt i filmsalen med neddragna persienner och frös så vi skakade, till och med då kände jag det. Våren. Solen och barmarken, ljudet av smältande snö och människor i vårskor. Smaken av kärlek och drömmar och förvirring. Allt det där vi måste känna. Och på bussen hem, kände jag för en stund, pirret i magen och den stickande doften av rök, som då jag dansade in våren och snurradesnurradesnurrade tills väggarna föll in. Och jag tänker på Tove när jag hör den här låten. Därför gör den mig glad. Därför lyssnar jag på den. Och låter den fylla mitt bultande hjärta till brädden, till över kanten, till spränggränsen. Snart dansar det ut ur bröstet på mig, min lilla blodpump. Av lycka, av musik, dans, rädsla, längtan. Allt det där vi måste känna, måste ha för att få vara människa. Och det vill jag vara, jag älskar att leva.
Att vara med
Att plötsligt känna att man är del av någonting nytt och något annat och samtidigt veta att man har kvar allt det fina, allt det man älskar. Och att upptäcka att den där förvirringen, den där paniken inte är så farlig; vi har den alla. Och att komma på att det inte måste vara på ett enda sätt, att man kan vända på det och tänka att nu är världen min. Det finns ingenting som kan stoppa mig, jag gör vad jag vill, jag tar mig var jag vill och jag är vem jag vill. Jag är odödlig nu och för alltid ung.
Ljuden av höga skratt, röster som skriker till varandra för att musiken är så hög. Och att vem som helst som har ett instrument med sig får komma in gratis och får spela och vi är alla med på något sätt. Jag kände mig med. Även fast kontrabasen stod hemma och det sprätte i fingrarna på mig för jag var så spelsugen, trots det så kände jag mig med. Och att gå hem mitt i natten och tänka att fan det är inte så kallt ändå för man har fortfarande den där värmen kvar, någonstans där inne under jackan. Och man tänker att okej, det där ljudet av snö under skorna, det är ändå ganska fint faktiskt. Jag hatar inte vintern, inte ännu. Jag bara längtar till sommaren.
Här ligger vi och dör
Gå så kallat "bananas"
Don't think twice
Han säger att jag har ett dåligt inflytande. Att han börjat drömma mardrömmar sedan han träffade mig. Jag tror han har rätt. Förlåt för det.
Det som räknas
Det är tur att jag har annat, att jag inte är beroende längre och att jag kan trösta mig i att jag oftast inte är ensam. Att allting egentligen är så väldigt fint. Det är tur, annars skulle jag känt mig så bortkastad nu. Det är ju trots allt svårt att ta att man inte längre är med, att man inte räknas, inte är en del av. Det är svårt att inse för det är svårt att ta. Men just därför är jag så himla glad att jag har er alla, alla fina som inte glömmer bort. Vi hade en väldigt fin kväll igår och jag vill vara med er jämt. Jag vill sitta på station och känna värmen från ljusen och höra detta eviga brus av skratt och snälla röster. Vad som är värt allt, är att känna att man är med, jag finns, jag är här. Men att gräva ner sig och bli ledsen för att man inte längre räknas, det är bara dumt.
White Winter Hymnal
Sunny afternoon
Jag tog en riktig jävla söndag idag. Åt långfrukost, städade, drack te och åt bullar, spelade gitarr tills jag var alldeles mosig i huvudet. Nu sitter jag och lyssnar på svängig musik och längtar inte till imorgon. Den här dagen var väldigt efterlängtad. Fast det visste jag ju inte förrän nu.
Hej lördag
Det känns som söndag och det känns som jag bara vill sova en kortis. Jag är helt slut och allting jag tänker på känns tungt och svårt. Men jag vet att det här har varit en toppendag. För solen sken och luften kändes som vår och jag bakade bullar, äntligen, som jag har velat så länge och ikväll ska jag och några vänner gå på sagami och äta sushi.
Och jag blir glad. På ett sätt. Låt mig förklara. Det är någon som har klottrat på Midgård, inne på en toalett. Och alla är jättearga och upprörda och nu har de stängt av den toaletten för att det måste ju genast bort. Alla är så väldigt besvikna. Hur kunde det hända? Inklusive jag, jag blir också besviken. Fast egentligen blir jag mest glad. Jag blir så väldigt glad över att det är som det är. Att alla är så snälla och rädda om våran fina skola och om någon gör något litet, som till exempel skriver kuk på ett bord så blir alla jättearga och tänker vad fan är det för jävel som gör så här och man rycker genast in för att tvätta rent. Och jag tänker på typ Draggen. Vem har inte klottrat där?
5 years time
Halsen kniper och jag ligger och lyssnar på musik som jag inte trodde fanns längre. Eller ja, i alla fall hade glömt bort. Jag är tacksam för minnet. Och förkylningspreparaten.
Writers Block
Jag blir tokig. Varför kan jag inte lära mig att uppskatta det jag har. Först nu insåg jag hur fin den här vintern har varit. Fram till idag, då det började smälta. För ja, jag älskar när det smälter och droppar och porlar. Men nej, det är inte vår än och inte det att jag inte vill ha det så utan det att vintern kommer envisas. Ett tag till. Länge till. Och det kommer bli halt och läskigt och fult väder. Och jag som inte ens fattat att vintern varit fin.
Men jag blev väldigt glad nyss. För även om jag vet att folk kommenterar och säger snälla saker bara för att man ska kolla deras blogg så kan man ju leka att det är på riktigt och bli väldigt glad. Så tack.
http://overenkoppthe.blogspot.com/
it will not happen here
Och jag sitter såklart och tittar på bilder från Prag nu igen och längtar så jag dör. Till nya smaker och dofter, kullersten och kartor och fina gatuskyltar, att virra bort sig och hitta hem igen, att gå hem till sin lilla lya efter en himla massa caféer. Jag längtar efter att resa och jag längtar inte lite grann, som att det skulle vara himla kul. Nej jag längtar så det liksom kittlas ända ut i tårna. Jag längtar så att det nästan är det enda som tar upp mina tankar nu. Och sen går jag och funderar på om det verkligen är hälsosamt. Är det här bra för någon? Jag blir ju en riktig tjattant när det pirrar så där i tårna.
Bengt, jag har inte varit i Kroatien.
Jag vill åka till Kroatien och gå i snadaler. Och jag vill åka till Österrike och låta solglasögonen komma till användning. Och jag vill se Prag igen och jag vill dansa mig bort i Berlin och jag vill gå på vattnet i Italien. Men mest av allt vill jag att det ska vara värme och jag vill befinna mig i centarleuropa och jag vill sätta på mig klänningar, tunna kläder och jag vill sova på tåg och äta lunch i parker och jag vill vara med fina vänner och låta livet springa fram, eller snurra. Så man blir alldeles alldeles yr, så som jag gjorde förut. Men det är långt till allt det där. Fast å andra sidan var ju Siri nyss 11 år kan jag tycka, så jag tror att tiden luras med oss.
Hang with me
Och alla gick och la sig och jag kan inte hjälpa att känna mig ensam. Och jag kan inte hjälpa att jag saknar vardagarna. Att jag saknar riktiga nätter som är kortare än dom nu. Det får vara slut på ledigheten nu, jag måste göra något. Imorgon ska jag gå upp tidigt och baka något. Matmuffins kanske. Bara för att. För att det påminner mig om sommar och dagar som var något på riktigt.
Jag saknar röster i telefonen och jag saknar ljuset och jag saknar kylan mot mina ben. Jag är fullständigt hopplös. Jag hoppas jag lyckas göra något.
Idolbilderna
Ring klocka ring
Så otroligt märklig dygnsrytm man får. Varför blir det alltid så? Jag känner mig mosig fast än vi hade det så lugnt och trevligt och fint igår. Jag är väl rätt bra på att verkställa de förväntar jag har på mig själv. Död idag. Alltså.
Och när vi berättade för varandra om vilka nyårslöften vi hade och vad vi ser fram emot det här året så insåg jag att den mest förväntansfulla tiden i mitt liv redan ligger under mina fötter. Den är här och nu och mitt nyårslöfte är att ta vara på den, inte bara tänka. Det är jag färdig med.
Och ibland blir jag alldeles generad av er, för ni är så fina. Mina räddare i nöden och alltid.
Nu ska jag göra en meny på franska för jag ska bjuda på finmiddag imorgon, med min allra finaste gäst.
Jag skulle knarka dig om jag kunde.
Fniss och prat och höga skratt hörs från rummet längst ner i huset. Det är visst någon som ligger vaken ännu. Två röster hörs, två fniss, två hjärnor. Två kroppar som delar säng och försöker samsas om täcket, skrattar åt varandras fåniga ord. Två hjärnor som delar känslor, tankar. Två som har en sak gemensamt; det är bara nuet som räknas och just i detta nuet är det här det absolut finaste som finns. Vänskapen. Och närheten och allt det där som man känner. Trots att klockan är mitt i natten så finns ingen sömn, ingen trötthet. Just i detta nuet finns bara detta, de två, just där. Bland prat och skratt och glädje.
För stört av allt är kärleken och viktigast av allt är vänskapen.
Foto My Starbrink
http://overenkoppthe.blogspot.com/
