tjugofyra
Jag mår lite illa. Fast det hör väl till då kanske. Det här var den kortaste julaftonen i mitt liv. Och en av de finaste. Förmodligen för att jag hållit mig sysselsatt hela dagen med matlagning, bakning, julklappsrim och pepparkakshus. Imorgon blir det jul igen. Julafton på juldagen eftersom att inte alla fick vara med idag. Och det är ju tur eftersom det var min kortaste jul någonsin.
En fin
Att strunta i allt och den där dumma julklappen och sätta sig på café istället, att slå på stort och köpa dyrt fika fast middagen snart är nära. Och sitta länge och glömma bort att annat existerar. Och att halka runt på gatorna medan snöflingorna petar i ögonen. Och att spela orkester i vinterlandskap, bland julgranar och snöflingor. Att känna en onödig nervositet och missnöjdhet över den där dumma julklappen (den är ju viktig). Det har vart min dag. En fin sådan. 
Sjuttonde december 2010
sjuttonde december samlades vi alla hemma hos My på Sofiehem med glögg och papparkakor, hemkokat godis, julmust och julklappar. Och sällskapet såklart. Vi fikade gott, skrattade mycket, promenerade, bytte julklappar och såg på film. Jag fick en burk med te och somnade i soffan med Herman innan filmen börjat. Så helgen började fint och fortsatte på samma sätt med massa fika och sömn och julkalender och julklappsinslagning med mitt allra finaste sällskap.
Krilles bilder
http://ellirk.blogspot.com
Molnfritt
Ikväll är det stjärnklart. Molnfritt. Jag vet ju att molnen inte är något lock på mitt liv men jag känner det så. För ikväll känner jag någonting större. Jag känner rymden, universum, luft. Jag känner livet närmare och jag känner det större än förut. Jag känner att det är närmare till stjärnorna och det känns inte tungt att andas. Det känns som om någon låtit mig leva mer än vanligt idag. För ikväll är det stjärnklart. Molnfritt.
Kom kom
Jag är inte alls trött fast jag önskar att jag var. Jag är bara uppjagad. Stressen har lite svårt att släppa taget och jag tror det är bra för det finns ju trots allt en del saker man måste göra. Men jag struntar i det ikväll och jag låter stressen sitta där den sitter och jag tittar inte ens dit. Jag slår in paket med fint papper och tråd och lackar och minns julfika från förra helgen.
Och det är som Herman säger, jag har blivit mera julig i år, mer än vanligt. Det är sant för jag vet ju nu att lycka är en färdighet och jag har bestämt att om man ska göra något så ska det göras ordentligt. Då blir jag gladast. Och som jag säger till dig, Arvid, det är skönt att vara glad för det gör en väldigt glad.
Och det är som Herman säger, jag har blivit mera julig i år, mer än vanligt. Det är sant för jag vet ju nu att lycka är en färdighet och jag har bestämt att om man ska göra något så ska det göras ordentligt. Då blir jag gladast. Och som jag säger till dig, Arvid, det är skönt att vara glad för det gör en väldigt glad.
Söndag 12/12/2010 18.39
Nu ligger kokoskola, rocky road, kolakakor, syltkakor, tryfflar och lussekatter och väntar inför julen. Men man får smaka redan nu. Men på riktigt är nöjet inte att snaska julgodis utan att piffa. Att tänka ut och planera, blanda och röra och hälla upp och fixa till. Och lägga upp och bjuda på. Det är det bästa. Och jag ska fortsätta med ischoklad med kaffebönor, knäck med ingefära och chokladgräddkola.
Men dagen började med att jag vaknade kl åtta av att väckarklockan ringde. Men visst är det lättare att vakna när man vet att man får somna om, att när man druckit lite te med Herman och han kilat iväg till sina små basketflickor, så får man lägga sig i sin varma säng och somna om. Ändå gör man inte det. I en och en halv timme åt jag frukost. Fast det var mest te och tidning. Nu är det julfint på min våning och på bibliotekscaféet var det varmt och glöggteet smakade gott och pepparkakorna smakade blött av teet. Och ute var det kallt men jag älskade det. Idag. Och ingenstans på stan har dom det där bruna inslagningspappret.
Jag rörde ihop kola på tio minuter och den blev bra trots att jag läste fel i receptet.
Jag är kär i den här dagen. Och imorgon kommer My hem. På Lucia och allt.
Men dagen började med att jag vaknade kl åtta av att väckarklockan ringde. Men visst är det lättare att vakna när man vet att man får somna om, att när man druckit lite te med Herman och han kilat iväg till sina små basketflickor, så får man lägga sig i sin varma säng och somna om. Ändå gör man inte det. I en och en halv timme åt jag frukost. Fast det var mest te och tidning. Nu är det julfint på min våning och på bibliotekscaféet var det varmt och glöggteet smakade gott och pepparkakorna smakade blött av teet. Och ute var det kallt men jag älskade det. Idag. Och ingenstans på stan har dom det där bruna inslagningspappret.
Jag rörde ihop kola på tio minuter och den blev bra trots att jag läste fel i receptet.
Jag är kär i den här dagen. Och imorgon kommer My hem. På Lucia och allt.
Jag tror nog att det går
I mitt rum lever ingen. Här är alla lite döda, fast tvärtom, för här finns ingenting som säger att här bor jag. Rebecka sa en gång att ett rum ska vara lite stökigt, lämna saker framme som berättar att här bor någon, här lever någon som slänger strumpbyxor på golvet och lämnar teckningar och cd-skivor på skrivbordet. Så är inte mitt rum. Och jag tänkte att mitt rum är inte äkta. I mitt rum finns ingen som säger här bor jag. Men. Det är så jag vill. Tomt och obebott. Fast levande för sig själv. Mina ytor ska andas på egen hand. För jag tror att det går också.
M.S.
Nu vill jag ha dig tillbaka.
Fue de planeta en planeta
Och jag vill leva i det här ögonblicket. Det som jag hade. Sommarnatt och tända ljus och vacker stämma och vackra ord på vacker spanska. Och vänner. Så länge, länge sedan. Jag vill leva i det ögonblicket. Åtminstone en gång till.
Jag har en ELLE i min väska, aaaaah
Det finns ingen ork kvar och ännu mindre finns det någon tid. Och inte blir det bättre heller för att jag saknar min finaste och vet att hon känner sand mellan sina fingrar och varm vind mot sina ben och att hennes liv just nu helt har stannat upp. Eller lever mer än någonsin. Jag vet inte. Jag vill i alla fall vara med min finaste och jag vill känna sand mellan mina fingrar. Fast just nu nöjer jag mig med att slå in julklappar och baka lussebullar eller bara att städa. Vad som helst som viskar att julen är här och att jag kanske inte behöver vara så förbannat stressad. Och jag har lärt mig nu, att det är inte julens fel. Den bara ligger där och hjälper till lite på traven. Det är allt annat. Som kryper in i mitt huvud och bestämmer sig för att flytta in ett par veckor.
Min dag började ju fint i vart fall. Med en Henrik och en Herman på bussen som sa att vi ska göra någonting roligt på nyår, något som är lika roligt som förra året. Fast jag vill ju känna sand mellan mina fingrar. Eller bara lussebullsdeg. Det går också bra.
Min dag började ju fint i vart fall. Med en Henrik och en Herman på bussen som sa att vi ska göra någonting roligt på nyår, något som är lika roligt som förra året. Fast jag vill ju känna sand mellan mina fingrar. Eller bara lussebullsdeg. Det går också bra.
Sunrise
Vänner är den bästa uppfinningen. Den bästa av alla kärlekar. Kanske för att den inte är ovald. För att jag vet att alla ni som sitter där och som skrattar med mig och som dricker kaffe med mig och som hör av er till mig och vill att jag ska komma och sitta där med er, jag vet att ni kan välja. Jag vet att ni kan strunta i att ringa mig och ni kan strunta i att prata med mig, skratta med mig, vara med mig. Men ni väljer inte det. Ni väljer mig. Ni väljer den kärleken, det finaste och bästa av alla kärlekar.
Och det här kom jag på just idag, bland kaffekoppar och skratt och tidningar och livemusik. Just där kom jag på hur beroende jag är. Av just er. Vilken makt ni har. Över mig och mitt allt. Ni skulle kunna döda mig om ni ville. För faktiskt skulle jag inte vara någonting utan er.
Och jag var så bubblande glad när jag åkte hem för jag har längtat efter den här sortens värme. Och jag var alldeles full av spring. Fast jag tog bussen. För det är väldigt kallt.
Och det här kom jag på just idag, bland kaffekoppar och skratt och tidningar och livemusik. Just där kom jag på hur beroende jag är. Av just er. Vilken makt ni har. Över mig och mitt allt. Ni skulle kunna döda mig om ni ville. För faktiskt skulle jag inte vara någonting utan er.
Och jag var så bubblande glad när jag åkte hem för jag har längtat efter den här sortens värme. Och jag var alldeles full av spring. Fast jag tog bussen. För det är väldigt kallt.
När julen flyttar in
När julen flyttar in. Blir jag varm. Och ganska lugn och ganska inspirerad. Till att fortsätta leva fast mörkret säger åt oss att sova. Och jag vill vara glad och jag vill stänga ute dom där dumma långa mörka dagarna och tända många många ljus och gå på Schmäck och lyssna på musik och dricka en kopp varmt med vänner och den där som jag längtar efter hela tiden han inte är nära. Knäppt va.
Jag längtar i alla fall inte till julafton särskilt mycket. Jag vill bara ha något att se fram emot.
Jag längtar i alla fall inte till julafton särskilt mycket. Jag vill bara ha något att se fram emot.
Kvällshuvud
Hon försöker så mycket att det inte finns något kvar. Hon är lite rädd för att bli stor.
Han säger att han har varit liten länge. Att han var 160 cm i sjuan.
Hon är mindre än så. Och ändå mycket äldre. Men hon är fortfarande rädd. Sitter det i storleken? Hon är ju rädd för allt det där med utbildning och lägenhet och räkningar och pengar och glädjen. Hon är ju rädd för att vara liten. Det är vad hon säger. Och han säger typ. Ja. Men det kvittar ju vilket.
(Foto: Christoffer Vikström http://ellirk.blogspot.com/)
Sko mot sko
Tyst
Det är skönt med tyst. Och röda rum. Och gammalt hus som kokar av värme från vedspisen. Och där stressen inte existerar. Där luften känns lättare att andas och där snön faller vackrare på granarna. Och där jag ser det du pratar om. Att vintern och kylan kan vara fin. Och att landet inte är instängt. Tvärt om.
Nu är det sommar nu är det sol
Jag gick in på Åhléns idag. Där hade julen tydligen redan börjat. Och någon hade fått för sig att göra en hel kollektion med fula julgransprydnader som såg ut som tvålar. Jag fick lust att klämma sönder dom. Inte för att dom var så där groteskt fula utanför att jag alltid får en sån fruktansvärt stark lust att klämma sönder julgranskulor och andra dekorationer varje gång jag tar i dom. Jag tänkte att jag kanske skulle köpa en bara för att få trycka ihop den. Men jag låter faktiskt bli. Ett sånt slöseri, som vännen min så fint sa. Han vet vad som biter på mig.
Jag längtar till helgen och till impro och jullovet. Men mest efter att slå in julklappar. Nej, mest till sommaren. Fast med julklappsinslagning.
Jag längtar till helgen och till impro och jullovet. Men mest efter att slå in julklappar. Nej, mest till sommaren. Fast med julklappsinslagning.
Little old lady
I moan
Det smakar blod för läpparna går sönder igen och igen. Huset jag bor i är kallt och utanför viner snön. Tur att jag är så bra på att längta och tur att jag är så bra på att bestämma när glädjen är fullständigt nödvändig. Och tur att det finns så många fina som gör allting så bra. Men synd att lavalampor är så förbannat fula.
Prag
>> Prag (tjeckiska Praha) är huvudstad och största stad i Tjeckien samt är belägen vid floden Moldau (tjeckiska Vltava). Staden har lite mer än 1,2 miljoner invånare. <<
En liten försmak
