Hej Praha
Nu bär det av.
Hej My. Hej Praha.
Hej My. Hej Praha.
Time Running
Sov alla
Jag är så trött och alldeles tom på ord just nu så det här får bli det enda. För jag vill berätta om min helg ändå. Den var väldigt fin.
Jag längtar till alla ställen där jag inte är.
Om jag kunde så skulle jag flyga nu. Bort bort, så långt bort som det går. För varelserna här är så konstiga och varelserna här får mig att falla. Och ni borde faktiskt skicka mig långt härifrån för jag är inte tacksam nog. För det finns varelser som är bäst och som aldrig gör något fel och som aldrig trampar på mina tår. Och ingen av er vill ju egentligen illa, jag bara ser det inte för jag kan inte tänka om. Jag vill bara kunna flyga långt bort härifrån.
Så är det att vara med dig
Du är det enda jag vill se. Det är inte sant, jag vill se världen också. Men jag vill se dig. Ibland är jag ganska oromantisk. För jag är så ärlig.
Säger han och det kittlar bakom ögonen.
Säger han och det kittlar bakom ögonen.
Birdland
Jag tycker det känns lite konstigt ibland. Alla dagar kan smaka så olika. Att morgonen aldrig skvallrar om hur dagen ska fortsätta att bli. Det är också konstigt att ligga på rygg i sin säng kl tre på natten, klarvaken och kämpa mot näsblod. Och att man kan vara så peppad på en dag och allting går så bra och plötsligt börjar man bara må så illa. Och så var det slut på skola för den dagen.
Jag älskar skolan kom jag på. Idag tror jag. Skolan är min prestationsångest och min fristad. Min arbetsplats och min lekplats. Och utan den skulle det inte vara så viktigt längre, någonting. Jag skulle förmodligen bara ligga här och må illa.
Jag älskar skolan kom jag på. Idag tror jag. Skolan är min prestationsångest och min fristad. Min arbetsplats och min lekplats. Och utan den skulle det inte vara så viktigt längre, någonting. Jag skulle förmodligen bara ligga här och må illa.
Jag är rädd för mörker, alla sorter.
Det finns en person som gör mig väldigt glad. Jag säger inte vem det är men det finns en. Som liksom alltid lyckas. Han gör någonting med ögonen, någonting i blicken är det som gör det. Det måste vara så. För på något vis får han liksom alltid till det, den där. Och det kan ta timmar innan han träffar rätt men så gör han det ju också som ingen annan kan. Han säger just det där ordet du behöver. Just det där som får kroppen att kännas lätt igen. Och som får magen att minnas varför det var så viktigt att vara lycklig. Och som får dig att förstå att det är okej att vara ledsen ibland också. Att man faktiskt måste. För han säger att om det inte är mörkt så kan du ju inte lysa upp med ditt sken. Och så gör han det där igen. Och man vet liksom inte riktigt hur, men jag tror det sitter i ögonen för det liksom kittlar i hjärtat när jag ser på dom. Och han får alltid till det. Jag säger inte vem, men det finns en person som gör mig väldigt glad.
Jag skulle vara din hund.
Och man blundar och försöker försvinna men det går inte. Man är alltid där. Där man är. Jag blundar och blundar för någonstans hörde jag att om man blundar tillräckligt hårt så ska det hemska försvinna. Men jag hörde också att det bara var då. Nu är det hemska kvar. När vi öppnar ögonen.
Allting som är ni. S och A i mitt liv. Allt det kan jag gråta över. För det var så fint. Och det finns inte längre. Jag ville att det för alltid skulle vara min verklighet och ibland när jag blundar och försöker bli av med det otäcka så tänker jag på er. Så försöker jag göra S och A till min verklighet igen. Men ni är långt bort och vi är stora och våra hemligheter var bara då. Fast barnet i mig skriker efter er. Och jag skulle kunna gråta ut mina ögon för er. Om jag bara finge.
Allting som är ni. S och A i mitt liv. Allt det kan jag gråta över. För det var så fint. Och det finns inte längre. Jag ville att det för alltid skulle vara min verklighet och ibland när jag blundar och försöker bli av med det otäcka så tänker jag på er. Så försöker jag göra S och A till min verklighet igen. Men ni är långt bort och vi är stora och våra hemligheter var bara då. Fast barnet i mig skriker efter er. Och jag skulle kunna gråta ut mina ögon för er. Om jag bara finge.
Den bästa av mödrar
- Hjalmar sa att han skulle resa till amerika men han fastnade med fötterna i din lera.
- Sa han det?
- Ja. Jag vill också fastna i din lera.
Lyssna inte.
Gatlyktorna säger att det är mörkt. Jag säger att det är fusk. Det får inte vara mörkt än. Jag är rädd för mörkret. Alla sorter.
Tvinga mig inte att sova än. Jag lever ju nu.
Tvinga mig inte att sova än. Jag lever ju nu.
Don't you let me go, let me go tonight
Jag är ju som en liten självstyrd skrivmaskin när jag väl kommer igång. Jag har ett tal på två och en halv minut och jag är nöjd. Jag har ont i ryggen och i natt ska jag banne mig sova gott. Idag är det torsdag vilket måste betyda att imorgon är det fredag och jag ska "städa städa varje fredag och så varje jul, det tycker jag är kul, men aldrig mörda på en lördag för det verkar skumt, det tycker jag är dumt" (- det är lätt att skena iväg när det gäller Pippis sånger). Och jag ska gå på steppass med Hillevi som instruktör. Spännande spännande.
Det finns en del personer och en del människorelationer som är så sorliga. Som nästan bränner hål i hjärtat på en. Ibland är det synd att man inte kan säga till folk "ni är inte bra för varandra. Du förlorar din skugga, din själ, ditt allt. Ni är en. Du är ingen". Synd. För det är farligt att bli beroende. Det vet du. 
Disco
Insparksdicso för ettorna. Med 70- och 80-talstema.
Forever young
Och så sitter jag här igen och lyssnar på den här smöriga låten och jag skäms så mycket att den kan få mig att gråta när som helst, hur många gånger som helst. Om och om igen. Jag vet inte hur men på något vis har den blivit soundtrack of my life. Eller bara ledmotiv till mina minnen och känslor och alla dumma tankar och nostalgin. Nostalgin och alla dom där minnena som slog mig hårdare än någonsin på Peace & Love den här sommaren. Och mitt i en publik på en The Ark-konsert står lilla jag, rödgråtna lilla jag och bara älskar den här låten som på något vis blev ledmotiv för det vi hade. Jag och mina bästa vänner.
Bäst i världen
Värme. Av något slags välbehag. Inte lyckorus, inte heller ren glädje. Nästan bara lugn. Så känner jag. Värme. Och frustration. Över att jag inte kan uttrycka mig i de ord jag vill, jag söker ord så stora att dom inte finns. Och jag vill göra saker som är omöjliga, jag vill använda ord och ting som inte existerar. Jag vill beskriva känslan av att tycka om någon, att sälja sin själ, att förstå, att känna den där totala jävla uppenbarelsen i allting, i hela ens liv. Allting som man gått omkring med och allt som man tagit med sin in i sömnen. Uppenbarelsen och lättnaden över allt detta. Över att förstå. Det vill jag förklara. Men vart är orden. Ord ord ord så stora att dom inte existerar.
Och nu vet jag. Lycka är en färdighet. Något som kan tränas upp. Och jag ska bli bäst. Bäst i världen på att vara lycklig.
Och nu vet jag. Lycka är en färdighet. Något som kan tränas upp. Och jag ska bli bäst. Bäst i världen på att vara lycklig.
In sleep
Jag har bestämt mig för två sak. Jag ska inte vara ledsen för att det är höst, jag ska vara glad för att det inte är vinter. Och när vintern kommer ska jag inte vara ledsen, jag ska längta till sommaren. För det är onödigt att vara ledsen och arg och opeppad. För det finns ju trots allt så mycket fina stunder och människor och ting.
Se bara
Se bara
when my heart was high
Jag bläddrar bland bilder. Och upplever dofter och smaker och känslor och tankar och minnen. Hej fina tider. Dom finns ändå alltid. Dom är bara lite blyga.
Dansa alla glada ettor
Efter en fin dag på Gammlia. Är jag glad och fylld av musik och skratt och dans och glädje. Frisk luft och ilska. Trött och opeppad på läxor. Och riktigt orolig för Sverige. Och arg. Och ledsen och besviken.
Men Midgård är en mycket fin skola och man kan vara stolt över resultatet i skolvalet. Och glad över att treorna ordnade en så fin dag och hade snällare lekar än förra året. Och jag är glad över att jag fick vara med och spela folkmusik medan alla fina dansade.
Men Midgård är en mycket fin skola och man kan vara stolt över resultatet i skolvalet. Och glad över att treorna ordnade en så fin dag och hade snällare lekar än förra året. Och jag är glad över att jag fick vara med och spela folkmusik medan alla fina dansade.
Inga rasister på våra gator.
Tarmsköljning. Det här är slutet. Det känns ju som att vakna till en begravning. Precis så maktlös och liten kände jag mig idag. När jag vaknade. Nu känns det bättre. Nu är jag sugen. På att slå tillbaka. Revansch! Tack till demonstration på Rådhustorget och till alla människor som vägrar acceptera att Sverige har ett rasistparti i riksdagen. Och bajs på mig själv som lyckades glömma batteriet till kameran i laddaren. Så det inte blidde några bilder. Men jag är glad ändå. Och arg. Jävligt arg. 
www.vk.se
Mörkrädd
Jag tittar på skrämmande valvaka och vill helst gå och lägga mig i badkaret och blunda och inte tänka på att Sverigedemokraterna just nu har 8.9 %. Jag gömmer mig i bilder från Piteå, mormor och morfar i helgen.
åtta dagar i veckan
Den här veckan innehåller en dag för mycket. För idag har det varit onsdag för mig. Hela dagen och imorgon blir det onsdag igen. Jag är ganska osugen på den här veckan och idag sa jag det för första gången efter sommarlovet. Jag vill ha sommar. Det var första gången. Nu börjas det.
