Petrur

Det är klart att det är skönt att ta paus och bara andas, fast man vet att det är hundra saker man borde göra innan man vilar. Det är klart att det är skönt att bara glömma för stunden. Men det är inte lika skönt när verkligheten kommer ikapp och plötsligt måste man ta tag i alla dom där sakerna som bara lagrats medan man själv legat och lyssnat på musik och ätit godis och mysat med dom man tycker bäst om. Det är inte lika skönt när söndagen är över och måndagen sätter fart. Jag längtar till helg. Jag längtar till lång helg och mormor och morfar och Om kärnfamiljen är så fet (...) och halv fredag och ledig måndag och ingen stress. Inget; gör jag fel? spelar jag fel? jag har inte övat! artikeln blir inge bra! och jävlar historian...!
Jag vill nog mest av allt ha höstlov med My i Prag.

Idag har jag sprungit runt med My på Nolialoppisen och fyndat på, tills vi fick ont i armarna. Även Evelina, Siri och Pegah var där och gjorde oss sällskap. Tänk vad mycket man kan få för 120 kr. Kika på mina loppisfynd och glöm inte att jag även köpte en skjorta som var så skön att jag  tog på mig den så fort jag kom in genom dörren så den finns det ingen bild på.
Och bli gärna lite avundsjuk.

Det är så mycket nu och det är så fint och så varmt somliga dagar, men för det mesta är vinden ganska kall. Och jag såg mitt första gulnande träd i fredags och jag tänkte att nu är det för tidigt, i år är det för tidigt. Men det är som Johan säger, vem bestämmer det? Och det känns ju typiskt, för just i år hade jag längtat efter en sån där solig och färgglad höst, riktigt lycklig. Men det är inte vi som bestämmer och dessutom är det inte så farligt för det är färgglatt ändå. Mitt liv är ganska soligt för det mesta nu för tiden. Det är påssjukan och folkmusik och jazz och Herman och Pride och födelsedagsmiddagar och loppis och utklädning och My och Tove och Evelina och Pragresa och fika och pratstunder och jag är för det mesta bara så himla glad.
Och jag pyntar mitt rum med alla världens vackra saker och ting och jag väntar på morgondagen då det känns trist. Men just nu är jag bara glad att tiden står stilla fast än min nya fina klocka tickar som en bomb. Jag är glad över att ta det lugnt efter världens bästa helg.
Ikväll ska jag låta min nyinförskaffade Andrey Tatou-film göra mig sällskap. Tillsammans är man mindre ensam. Är det inte visdomens ord så säg?

Jag är dålig på att hitta tillbaka till folk. Jag tror att du ska förstå att jag vill vara vän med dig nu. Jag antar att mina signaler är så tydliga och jag tänker att jag måste dämpa det. Men i själva verket är det nog bara jag som ser. Men det är så stort. Och jag har tänkt så många gånger. På alla som försvinner. Alla som aldrig kommer igen för att jag inte kan, för att jag bara återförenas i drömmen. Aldrig i verkligheten.
Jag vill ju så gärna vara stark för jag tror att jag skulle bli glad.

Jag såg att du har en vän som heter som jag. Så som du ville kalla mig. Jag undrar om du tänkte på mig när hon kom in i ditt liv. Jag hoppas att du tänkte på mig då. Jag hoppas att du minns mig.

Solen solen solen! Den kom fram till sist. Även fast det kanske inte varar länge, kanske bara tio minuter så är det värt varje sekund att njuta av. Solen värmer marken. Äntligen äntligen äntligen kommer jag kunna sova ordentligt.

Turkiet






Överkalix







Österlen







Köpenhamn



Tivoli, Köpenhamn

Idag började skolan och jag försov mig. Såklart. Fast ingen märkte för jag kom i tid. Ettorna var många och peppade. Fast inte lika peppade som jag för jag flög upp och ner och skrattade och pratade hela dagen fastän vädret tynger ner mitt huvud och min kropp så själen ligger platt på marken. Det är inte riktigt sant, men det lät snyggt. Jag har ju mina vänner och nu är dom väldigt många på skolan, nu när ettorna har kommit. Efterlängtade ettor!
Nu har jag ställt två veckarklockor plus pappa på väckning till imorgon för att försova sig är det värsta som finns. Speciellt när man ändå bara drömmer mardrömmar.

Jag slutade rita. Det var dumt av mig. Kanske är det ännu dummare att jag säger att jag slutat, för då blir det svårt att börja igen. Fast det är inte jag som säger det. Jag tänker att jag väntar tills jag hittar något att måla av. Jag försökte måla av Herman men jag blev rädd att det skulle bli fult. Inte tillräckligt bra för honom.

Grå blåst. Mörker och tända ljus. Tårar och Moto Boy. I en säng, varm klibbig och tyst så tyst. Jag känner på ditt hjärta och ser din halspulsåder som slår i takt med musiken. Och där. I mörkret kan jag känna hur ditt hjärta slår för mig, med bara handen. Musiken får mig att känna så mycket. Allt. Moto Boy får mig att känna My, mörkerbussresa, kyla, natt, Herman, kärlek. Jag vill spara allt det här i en bild. Jag vill ha musiken och doften och huden och hjärtslagen och mina tårar mot tyget och jag vill ha dig i en bild. Jag vill ha alla intryck. Jag vill ha verkligheten. Jag vill ha musiken.

Jag älskar ditt hem. Jag älskar att det är allt det som inte vi har. Och jag älskar hur det knakar och brakar och knäpper. Och lever. Och andas och finns på ett helt annat sätt än mitt.Och när jag är hos dig ser jag bara det vackra, som om jag hade solen i ögonen. Jag älskar att vara hos dig för det betyder du.

den 18:de augusti 2009 satt vi i midgårdsskolans caféteria och var blyga och nervösa och en aning rädda. Rädda för att säga fel, vara fel, skratta för mycket, skratta för lite. Vi kanske till och med var en aning rädda för varandra. Jag minns att jag var rädd, panikslagen över min totala lust att bli vän med er. Jag ville att ni skulle stå mig nära, att jag skulle kunna prata med er, att det skulle vara naturligt med er. Jag längtade så  men jag visste inte efter vad. Nu vet jag.
Vi hade brunch i Rådhusparken, jag, Tove, My och Evelina. Och jag bakade matmuffins och kikade på Nancy Wilsons musik för jag vet att Sara har bra musiksmak.

Lugg lugg lugg. Överallt lugg.
Jag väntar på någon vacker och jag väntar på att benen ska orka ta mig ner till affären och handla till brunch med mina älskade kamrater imorgon. Jag längtar efter er så.
Och jag har lugg. Lugg lugg överallt man ser. Men jag tänker inte visa idag. Pilutta dig.

Jag minns när vi lyssnade på den där låten, du och jag. Det var för drygt två år sedan och vi låg på en madrass i mitt rum. Den falska sången och elgitarren skrek ur din mobils fjuttiga högtalare. Vi tittade upp i taket och du sa att du tänkte på mig. När du hörde den där låten. Texten. Tänkte du på mig. Och på honom. Jag grät. Och jag frös och jag blundade så hårt jag kunde och önskade att när jag öppnade ögonen igen skulle det sluta gör ont. Det gjorde det inte. Jag grät. Och även om du inte såg det och även om jag bara inbillade mig tårarna så var det så för mig. Så grät jag. På andra sidan skinnet grät jag. Och precis där, just i det ögonblicket kändes det som om mitt hjärta gick sönder och förblev trasigt. Och även om jag bara inbillar mig att det hemska fortfarande finns kvar när jag öppnar ögonen, så är det så för mig. Det är min verklighet. Även om du inte ser det, bästa vän.

När en dröm blir till verklighet förstår man det inte. För i drömmen ser det inte likadant ut. I drömmen skiner solen starkare och i drömmen hörs musik någonstans ifrån och i drömmen smakar bären sötare än dom gör i verkligheten. Men i min verklighet igår var det annorlunda. I min verklighet sken solen starkare än i drömmen och i min verklighet hörde jag vacker musik någonstans ifrån och i min verklighet smakade bären sötare än någon dröm någonsin kan erbjuda. Och i minnet kommer solen alltid lysa starkast och i minnet kommer alltid bären smaka sötast och i minnet kommer gräset alltid vara högt och grönt och min hatt stor och svalkande och pojken snäll och vacker och vinden varm mot mina bara ben. Och bilden av solen som lyser genom löven på den vackres ansikte, kommer alltid att sjunga för mig när jag sluter ögonen.
I min verklighet var allting vackrare än i drömmen. Så är det när en dröm blir sann.

Jag sitter inne medan himlen faller ner över oss och trycker ihop mitt huvud till en liten värkande klump. Igår när jag skulle sova kom jag att tänka på att jag ju faktiskt har ett liv som ligger utanför allt det här. Kaffekalas och strandpromenader och grillkvällar och arbetsdagar. Jag började längta efter min skola och efter mina vänner och efter mitt rum och cykelvägarna i min hemstad och allt det där som existerar alla dagar på året utom då jag är här, utom på sommaren. Då finns inget annat än just detta. Kaffekalas, strandpromenader, grillkvällar och arbetsdagar. Jag lever overkligt här medan himlen faller ner över oss.

Det känns skönt att vara tillbaka i Stockholm. Här som jag kände mig så hemma, så rätt för ett par år sedan. Och här som jag nu känner mig så liten, så osynlig. Men det känns skönt, även om vädret sviker. Sara och Adina har i alla fall tagit studenten. Den ena skrek, den andra skrattade. Och regnet, regnet regnet. Men ändå så fint och så ljust och så soligt, fast så grått. Jag tror ni såg sol ändå. Det såg så ut, i era ögon. Och fest med mat och tal och sång och musik och underbart att träffa alla kusiner och fastrar och farbror igen! Fint med födelsedagsfika och middag och brunch på Drop Coffee och promenad på Söder och film och träffa Adina och bara vara och vänta och längta till sommar och värme. Och längta ihjäl sig till nästa sommar och tågluff och vilja inreda och flytta hemifrån.