Petrur

Jag minns när vi lyssnade på den där låten, du och jag. Det var för drygt två år sedan och vi låg på en madrass i mitt rum. Den falska sången och elgitarren skrek ur din mobils fjuttiga högtalare. Vi tittade upp i taket och du sa att du tänkte på mig. När du hörde den där låten. Texten. Tänkte du på mig. Och på honom. Jag grät. Och jag frös och jag blundade så hårt jag kunde och önskade att när jag öppnade ögonen igen skulle det sluta gör ont. Det gjorde det inte. Jag grät. Och även om du inte såg det och även om jag bara inbillade mig tårarna så var det så för mig. Så grät jag. På andra sidan skinnet grät jag. Och precis där, just i det ögonblicket kändes det som om mitt hjärta gick sönder och förblev trasigt. Och även om jag bara inbillar mig att det hemska fortfarande finns kvar när jag öppnar ögonen, så är det så för mig. Det är min verklighet. Även om du inte ser det, bästa vän.