Petrur

Det är så mycket nu och det är så fint och så varmt somliga dagar, men för det mesta är vinden ganska kall. Och jag såg mitt första gulnande träd i fredags och jag tänkte att nu är det för tidigt, i år är det för tidigt. Men det är som Johan säger, vem bestämmer det? Och det känns ju typiskt, för just i år hade jag längtat efter en sån där solig och färgglad höst, riktigt lycklig. Men det är inte vi som bestämmer och dessutom är det inte så farligt för det är färgglatt ändå. Mitt liv är ganska soligt för det mesta nu för tiden. Det är påssjukan och folkmusik och jazz och Herman och Pride och födelsedagsmiddagar och loppis och utklädning och My och Tove och Evelina och Pragresa och fika och pratstunder och jag är för det mesta bara så himla glad.
Och jag pyntar mitt rum med alla världens vackra saker och ting och jag väntar på morgondagen då det känns trist. Men just nu är jag bara glad att tiden står stilla fast än min nya fina klocka tickar som en bomb. Jag är glad över att ta det lugnt efter världens bästa helg.
Ikväll ska jag låta min nyinförskaffade Andrey Tatou-film göra mig sällskap. Tillsammans är man mindre ensam. Är det inte visdomens ord så säg?