Petrur

Och så sitter jag här igen och lyssnar på den här smöriga låten och jag skäms så mycket att den kan få mig att gråta när som helst, hur många gånger som helst. Om och om igen. Jag vet inte hur men på något vis har den blivit soundtrack of my life. Eller bara ledmotiv till mina minnen och känslor och alla dumma tankar och nostalgin. Nostalgin och alla dom där minnena som slog mig hårdare än någonsin på Peace & Love den här sommaren. Och mitt i en publik på en The Ark-konsert står lilla jag, rödgråtna lilla jag och bara älskar den här låten som på något vis blev ledmotiv för det vi hade. Jag och mina bästa vänner.