Petrur

Värme. Av något slags välbehag. Inte lyckorus, inte heller ren glädje. Nästan bara lugn. Så känner jag. Värme. Och frustration. Över att jag inte kan uttrycka mig i de ord jag vill, jag söker ord så stora att dom inte finns. Och jag vill göra saker som är omöjliga, jag vill använda ord och ting som inte existerar. Jag vill beskriva känslan av att tycka om någon, att sälja sin själ, att förstå, att känna den där totala jävla uppenbarelsen i allting, i hela ens liv. Allting som man gått omkring med och allt som man tagit med sin in i sömnen. Uppenbarelsen och lättnaden över allt detta. Över att förstå. Det vill jag förklara. Men vart är orden. Ord ord ord så stora att dom inte existerar.
Och nu vet jag. Lycka är en färdighet. Något som kan tränas upp. Och jag ska bli bäst. Bäst i världen på att vara lycklig.