Petrur

Och man blundar och försöker försvinna men det går inte. Man är alltid där. Där man är. Jag blundar och blundar för någonstans hörde jag att om man blundar tillräckligt hårt så ska det hemska försvinna. Men jag hörde också att det bara var då. Nu är det hemska kvar. När vi öppnar ögonen.

Allting som är ni. S och A i mitt liv. Allt det kan jag gråta över. För det var så fint. Och det finns inte längre. Jag ville att det för alltid skulle vara min verklighet och ibland när jag blundar och försöker bli av med det otäcka så tänker jag på er. Så försöker jag göra S och A till min verklighet igen. Men ni är långt bort och vi är stora och våra hemligheter var bara då. Fast barnet i mig skriker efter er. Och jag skulle kunna gråta ut mina ögon för er. Om jag bara finge.