Petrur

Himla bra jag mår. På riktigt. Jag hatar all snö som har snöat. Den är stor och kall och massvis. Det kommer aldrig att bli vår. Så känns det varje vinter och jag hatar vinter, mer än du kan ana tror jag faktiskt.

Igår var en himla fin fin fin dag. Jag vaknade så sent jag bara kunde för att verkligen känna den där känslan av att idag ska jag bara vara hemma och inte träffa någon speciell förutom syster och jag ska inte åka någonstans, skönt. Herman skulle ju vara med Arvid och My skulle ta farväl av sina släktingar, längre än så kunde jag inte tänka. Jag åt frukost riktigt länge och duschade rikitgt länge och spelade sims och åt godis himla länge och långsamt.
"Hej vill du följa med på konsert. Nej jag är inte med Arvid, han var insnöad. Vi ska åka och se --- (jag glömmer alltid deras namn) och vi har två biljetter över. Ta med dig någon." -Herman.
Så jag och syster åkte till stan i snöandet och mötte Herman + föräldrar på Schmäck där det var varmt och smockat av folk och mysigt och fint som vanligt.
Jag gillar melodierna och jag gillar folkmängden och jag gillar närheten och jag gillar Hermans arm runt mina axlar.
Kvällen bestod mest av tedrickande, choklad, chips, tv med Herman och Marie och mamma och pappa.

Jag sov oroligt i natt. Jag nojar över nyår. Jag drömde mardrömmar. Jag hade spindlar överallt. Och jag svettades och hade ont någonstans. Vet inte vart. I ryggen, magen, benen. Hela kroppen.
"Herman, ta bort spindeln!"
"Ehm.. va?"
"Eller.. har jag en spindel i håret?"
"Nej.."
Och strök mig över håret.
Du är snäll mot mig.

Vi åt långfrukost och blev kära. Som i Sårskorpor. Det snöade fortfarande. Sen var vi sjukt sega i några timmar. Tillslut hamnade vi iallafall på Station med te och äppelkaka.

Imorgon ska jag träffa My innan eftermiddagsfikabjudning.

Klockan är halv två.
Jag har kommit hem, igår kom jag hem. Det var skönt att vara borta, ganska skönt att komma hem också. Igår och idag har jag hängt med Herman. Ikväll var jag med My. Vi pratar om viktiga saker, har jag kommit på. Allvarliga men viktiga. Det fick mig att börja tänka på den här pjäsen.

Jag skriver fortfarande till dig.
Du vet det själv. Om du bara tittade.

Jag sticker till Piteå imorgon, hemma på fredag. Då ska jag planera nyår med Mysan och kolla Bambi med Herman.

Den här dagen var himla fin och trevlig. Vaknade och ringde My. Bussade med henne ner till stan och käkade lunch med födelsedags-Evelina. Pappa köpte julklapp till Herman. Drog hem till Evelina igen och fann Herman där. Hemma klädde vi granen, kollade queer as folk, gjorde julgodis, drack te, öppnade paket, packade och ritade hakgubbar som vi hade himla roligt åt.
Puss och förlåt för att jag hatar sällskapsspel.
På torsdag är det julsfton. Känns som det var nyss förra gången.

God Jul.
Ja, det är ju snö iallafall.

Jag har jordklotets absolut bästa vänner och pojkvän.
Det där kanske var en ful och skrytig och knasig mening men det är faktiskt sant. Du skulle träffa dom.

Jag har fått Eva-te, en perfekt blandning av lyckliga stunder, vänskapste och ♥-te.

Jag har även fått ett busskort som tar mig fram och tillbaka till Herman 10 gånger innan det måste fyllas på.

Du får komma förbi när du vill. 
 

Idag hittade jag min mammas gamla väska full av spännande saker. Ett foto på två barn som leker i en vattenpöl, en gammal gammal tändsticksask med tändstickor och allt knappt använd, en fin ask, lite små lappar och en sten som var formad som ett hjärta som pappa gett henne en gång i Peru. Jag blev glad. Av någon anledning så blev jag glad. Det fick mig att vilja resa och samla på mig massor av saker och minnen. Jag sparade en del av sakerna och väskan la jag i garderoben. Ett par linnen och en stickad kofta hittade jag också. Det är billigt att digga sina föräldrars gamla kläder.
I övrigt njuter jag av soundtrack till Amelie de Montmartre, nystädat hus, nejlikor, julklappar, pepparkakshus och snön. Om tre dagar är det julafton. Ikväll ska jag titta på film och dricka te och njuta av ledigheten.

If it's a crime then I'm guilty
Guilty of loving you.

Det är kallt här. I vårat rum är det 16 grader, i mitt rum säkert kallare. Fryser överallt, det är inte varmt någonstans. Jo, i den där danssalen med avslappningsmusik och tända ljus tillsammans med Tove och My. Där var det varmt, där ville jag stanna. På golvet är det kallt. Där bör man inte ligga.
Jag har himla fint ljus i mitt rum och imorgon får jag jullov.
Jag har klätt på mig dubbla lager av alla kläder och jag har två filtar och duntäcke och överkast. Nu ska jag nog kunna sova.
Jag ringde My men hon svarade inte. För hon har inget ljud och ingen vibb på sin mobil. Det är väl tokigt. Nu väntar jag på att någon annan ska ringa och säga god natt till mig. Han ringer nog inte. Han kommer nog mycket troligare med någon dum "jag trodde du sov och jag ville inte väcka dig för du är söt när du sover".
Jag vill alltid väcka dig så jag kan få höra din röst för du är den bästa som vet.

Det var 21 minus när jag kom hem, jag gick fort ifrån bussen. Det är inte långt men det kändes som om stegen aldrig skulle ta slut. Andetagen blev kortare och kortare. Det gjorde lite ont i lungan. Allting blött fryser till is därför ska man inte gråta på vintern. Fast det är då alla vill gråta.
Tokigt.

Jag skulle vilja vara någon betydelsefull. Typ du.

Jag har tappat bort mig själv.
Jag har slutat med allt det jag levde för, allt som betydde någonting för mig. Jag har glömt bort allt som var viktigt för mig. Jag har glömt bort mig själv. Jag lever inte för någonting. Jag går till skolan. Jag äter och sover och skrattar. Annars är det tomt. Jag kan inte förmå mig att pressa mig själv. Jag känner nostalgi i Janis Joplin, i den tiden jag verkligen brydde mig.
Sluta aldrig att bry dig. Gör du det så är du död.
Face it.
Men jag grät när jag såg the Rose. Och det kanske betyder någonting. Att jag ändå fortfarande vill, att jag inte har glömt. Eller så blev jag bara påmind och arg på mig själv och på alla sätt jag svikit mig själv.
Hade trettonåriga jag känt mig själv nu, tre år senare, hade jag hatat mig själv. Men nu är jag inte tretton år. Och jag är inte mig själv. För jag är mig själv mer än jag någonsin varit. Och det är sorglig att jag känner så för det betyder att dom vann. Jag lät mig själv bli någon jag inte var.

Nu blev det för seriöst. Sånt här borde ingen få läsa. Men jag vill ju inte prata, jag kan inte. Och jag kan tydligen inte skriva heller, men jag gör det ändå. För att inte trettonåriga lilla jag ska vilja döda mig.
Nu blev det för seriös. Jag borde säga någonting roligt.
Jag är tråkigt.

Jag vill bli som du, Janis.
Jag vill inte bli som du, Janis.

Idag föll det lite snö. Och det var en fin himmel på morgonen. Jag är glad att jag gick upp så att jag hann se den. Man blev nästan kär.
I övrigt har den här dagen mest gjort mig trött. Den har fått mig att känna att allting är väldigt mycket tyngre än vad jag hade räknat med. Det krävs inte mycket. Men jag har så lite att ge. Så svårt att prestera när huvudet värker och bultar och hjärnan vill ut. Vandra iväg från mig och mitt dumma jag. Eller kanske kroppen vill göra slut med hjärnan. Kan man göra slut med sin hjärna? Då skulle jag slippa fundera över att jag inte funderar. Vart har jag tagit vägen? Vart har mina tankar tagit vägen, jag kan inte se dom längre, kan inte höra. Det är alldeles tyst i huvudet. Har hjärnan kankse gjort slut med kroppen utan att jag märkte det. Sagt upp kontakten eller bara flyttat ut. Eller har den gått i pension utan att säga till, utan att ens få en avskedspresent. Eller så fick jag ett farväl den där dagen då allting jag önskade blev verklighet. Kanske tänkte den, nu behöver du inte mig mer. Eller så orkade den inte mer. Den arbetatde ju väldigt hårt ett tag där. Så jag förstår om den vill vila. Det vill vi alla ibland.

Jullov sen.

Jag har helt glömt bort allting. Jag har stängt ute allt som jag inte ville spara på. Jag kan inte ens förstå mig själv längre, när jag läser det jag skrev för år, månader sedan. Jag känner inte det längre. Jag kan inte känna något av det där. Jag ville bara glömma och jag tror jag har lyckats med det mesta. En människa blir inte så lätt av med det den lärt sig, men man glömmer smärta. Rent kroppsligt minns man inte smärta. För att skydda sig. Själen.
Så jag är inget speciellt då. Jag minns men jag känner inget längre. Det är alltid skönt att veta att man fungerar som man borde.

Jag har förlorat vänner. Jag har förlorat små delar av kärlek, av mig, av det jag minns. Hur kan man hamna så långt ifrån någon som man varit så nära. Jag tänker ibland att det är synd, till och med fruktansvärt. Men sanningen är att man måste lämna plats. Man måste pröva varandra för att kunna veta vad som är rätt, för att kunna förstå och lära sig och släppa in andra. Kunna hitta kärlek.

När jag var tretton trodde jag inte på kärlek. Jag trodde inte att det fanns på riktigt, jag vägrade tro att det var något som faktiskt fanns.
När jag var fjorton var jag världens räddaste människa. Jag anpassade mig för jag var så trött.
När jag var femton växte jag och blev mig. Jag slängde er en blick över min axel och gick vidare.
Nu är jag sexton. Och ingen.

Jag hade glömt bort hur det kändes. Att inte veta vart man ska ta vägen. Att skaka och darra av skräck. Att känna sig fel, så fruktansvärt fel och utanför och ensam och ivägen. Jag hade glömt hur det kändes att vilja spy av någons blick. Jag hade glömt den där känslan i magen. Av hat, sorg, oro. Jag hade glömt hur det kändes när kroppen vill fly men hjärnan håller en kvar, när vägen ut inte finns. När det svider i ögonen och bränner i halsen. Kan inte svälja gråten. Måste springa, måste göra något med händer, ben. Sluta söka blickar, titta ner, titta bort. Jag hade glömt hur det kändes att komma hem med en klump i magen.

Jag ringde My och då blev jag lite gladare. Det är hemskt vad mycket andra människor betyder för en.
Kärlek är överskattat. Fast tack My. Det är något speciellt. Något annat. Tack.

Do you forgive me?
Well... I forgive you too.

Mysig dag. Det var sol idag och det är alltid så fint och så blir man lite extra glad. Sen är det alltid trevligt att inte ha någon spanska för det förstör hela dagen. Det var kyligt idag. Det syntes på luften, på vädret.
Vi dansade i biblioteket, vi köpte te och godis, vi spelade piano, vi lyssnade på Urga (det kommer bli våran tradition, Tove), vi missade bussen och tog en skön kall och halkig men skön prommenad in till stan och julhandlade.
Alltid mysigt med världens bästa kompisar.

Jag är så trött att jag skulle kunna äta en hel harfamilj. Så trött är jag. Och sugen på godis. Och sugen på QAF och lite saknig efter Herman, fast det är bara tisdag och hela veckan kvar. Hela onsdag och hela torsdag och halva fredag.
Sen ska vi baka!!!
Morotsmuffins och pepparkakor och allt som är gott och värt. Fast om jag känner mig själv rätt så kommer det inte bli så mycket av den saken. pus.

Och.
Ja My, vi ska lossa hår tillsammans.
Vi ska sitta på en tron och bara låta håret falla ner på våra undersåtar.

Och idag är det internationella HIV-dagen.