Petrur

Idag föll det lite snö. Och det var en fin himmel på morgonen. Jag är glad att jag gick upp så att jag hann se den. Man blev nästan kär.
I övrigt har den här dagen mest gjort mig trött. Den har fått mig att känna att allting är väldigt mycket tyngre än vad jag hade räknat med. Det krävs inte mycket. Men jag har så lite att ge. Så svårt att prestera när huvudet värker och bultar och hjärnan vill ut. Vandra iväg från mig och mitt dumma jag. Eller kanske kroppen vill göra slut med hjärnan. Kan man göra slut med sin hjärna? Då skulle jag slippa fundera över att jag inte funderar. Vart har jag tagit vägen? Vart har mina tankar tagit vägen, jag kan inte se dom längre, kan inte höra. Det är alldeles tyst i huvudet. Har hjärnan kankse gjort slut med kroppen utan att jag märkte det. Sagt upp kontakten eller bara flyttat ut. Eller har den gått i pension utan att säga till, utan att ens få en avskedspresent. Eller så fick jag ett farväl den där dagen då allting jag önskade blev verklighet. Kanske tänkte den, nu behöver du inte mig mer. Eller så orkade den inte mer. Den arbetatde ju väldigt hårt ett tag där. Så jag förstår om den vill vila. Det vill vi alla ibland.

Jullov sen.