Petrur

Jag har tappat bort mig själv.
Jag har slutat med allt det jag levde för, allt som betydde någonting för mig. Jag har glömt bort allt som var viktigt för mig. Jag har glömt bort mig själv. Jag lever inte för någonting. Jag går till skolan. Jag äter och sover och skrattar. Annars är det tomt. Jag kan inte förmå mig att pressa mig själv. Jag känner nostalgi i Janis Joplin, i den tiden jag verkligen brydde mig.
Sluta aldrig att bry dig. Gör du det så är du död.
Face it.
Men jag grät när jag såg the Rose. Och det kanske betyder någonting. Att jag ändå fortfarande vill, att jag inte har glömt. Eller så blev jag bara påmind och arg på mig själv och på alla sätt jag svikit mig själv.
Hade trettonåriga jag känt mig själv nu, tre år senare, hade jag hatat mig själv. Men nu är jag inte tretton år. Och jag är inte mig själv. För jag är mig själv mer än jag någonsin varit. Och det är sorglig att jag känner så för det betyder att dom vann. Jag lät mig själv bli någon jag inte var.

Nu blev det för seriöst. Sånt här borde ingen få läsa. Men jag vill ju inte prata, jag kan inte. Och jag kan tydligen inte skriva heller, men jag gör det ändå. För att inte trettonåriga lilla jag ska vilja döda mig.
Nu blev det för seriös. Jag borde säga någonting roligt.
Jag är tråkigt.

Jag vill bli som du, Janis.
Jag vill inte bli som du, Janis.