Petrur

Jag hade glömt bort hur det kändes. Att inte veta vart man ska ta vägen. Att skaka och darra av skräck. Att känna sig fel, så fruktansvärt fel och utanför och ensam och ivägen. Jag hade glömt hur det kändes att vilja spy av någons blick. Jag hade glömt den där känslan i magen. Av hat, sorg, oro. Jag hade glömt hur det kändes när kroppen vill fly men hjärnan håller en kvar, när vägen ut inte finns. När det svider i ögonen och bränner i halsen. Kan inte svälja gråten. Måste springa, måste göra något med händer, ben. Sluta söka blickar, titta ner, titta bort. Jag hade glömt hur det kändes att komma hem med en klump i magen.

Jag ringde My och då blev jag lite gladare. Det är hemskt vad mycket andra människor betyder för en.
Kärlek är överskattat. Fast tack My. Det är något speciellt. Något annat. Tack.

Do you forgive me?
Well... I forgive you too.