Petrur

Jag har helt glömt bort allting. Jag har stängt ute allt som jag inte ville spara på. Jag kan inte ens förstå mig själv längre, när jag läser det jag skrev för år, månader sedan. Jag känner inte det längre. Jag kan inte känna något av det där. Jag ville bara glömma och jag tror jag har lyckats med det mesta. En människa blir inte så lätt av med det den lärt sig, men man glömmer smärta. Rent kroppsligt minns man inte smärta. För att skydda sig. Själen.
Så jag är inget speciellt då. Jag minns men jag känner inget längre. Det är alltid skönt att veta att man fungerar som man borde.

Jag har förlorat vänner. Jag har förlorat små delar av kärlek, av mig, av det jag minns. Hur kan man hamna så långt ifrån någon som man varit så nära. Jag tänker ibland att det är synd, till och med fruktansvärt. Men sanningen är att man måste lämna plats. Man måste pröva varandra för att kunna veta vad som är rätt, för att kunna förstå och lära sig och släppa in andra. Kunna hitta kärlek.

När jag var tretton trodde jag inte på kärlek. Jag trodde inte att det fanns på riktigt, jag vägrade tro att det var något som faktiskt fanns.
När jag var fjorton var jag världens räddaste människa. Jag anpassade mig för jag var så trött.
När jag var femton växte jag och blev mig. Jag slängde er en blick över min axel och gick vidare.
Nu är jag sexton. Och ingen.