Petrur

Och så var man där igen.
Höst höst höst. Det var ju just för det här jag var så fruktansvärt rädd. Att det skulle bli mörkt och kallt och hemskt och att allting bara skulle gå sönder. Fast det gör det inte riktigt, för det finns stabila punkter som håller allting uppe.
Länge leve kärleken.
Eller något i den stilen.
Kanske för övrigt borde lära mig vad det betyder. Förlåt.

HÖSTLOV.

Jag sitter i B-huset på ovanvåningen i en musikkorridor och väntar på Hans och att min gitarrlektion ska börja.
Från rummet bredvid hörs en elgitarr, ett snyggt blues solo, lite längre bort hör jag någon sjunga och en annan spela piano och längre bort hörs även en saxofon.
Jag bläddrar bland mina notblad och känner mig stark.

Det snöar.
Jga har inte övat på gitarren och jag är nervös för någonting. Nej, jag mår illa.
Vill spy. Spy upp all svartsjuka och ilska och oro och sorg.
Vill att alla ska vara snälla. Vill att lärare ska förstå. Vill att vänner inte ska svika, snacka skit, vara elaka.
Jag bryr mig.
Om dig och allt du säger.
Hatar det.


Glädje kan ibland bara vara så himla enkelt.
En tjock man som är ute på prommenad och äter ett äpple. Han ler fast än vinden är kall och molnen täta över himlen.
En man står och väntar med sin cykel vid en busskur. En flicka kliver av bussen och mannen ler stort. Han skrattar. Kramar henne och hon försöker knuffa ifrån. Och mannen ler. Och dom går iväg bredvid varandra. Och flickan skrattar och mannen skrattar.
En man kommer ut från sjukhuset. Han har sneda ögon och bara en halv arm. Han kläder är smutsiga, skägget stor och ovårdat, håret långt och slarvigt bakåtkammat. Folk runt omkring mig tittar konstigt. Jag ler. Han ler tillbaka.
Världens bästa pojke ligger bredvid och kramar innan man ska sova.
En prommenad.
Ett möte.
Ett leende.
Närhet.


Jag vill sitta inne. Hemma. Sova. Vakna utan huvudvärk, dricka te. Göra allt i egen takt. Åka till Midgård och lyssna på jazz, workshops, föreläsningar. Spela musik. Spela in. Lära mig Reaper.
Vara med Herman.
Ingen stress. Inget nu måste jag vara duktig så att alla lärare fattar att jag inte är ett pucko så att jag kan få höga betyg och få en bra utbildning så att jag kan komma någonstans.


Nu börjar min gitarr lektion.
Jag är hungrig.


For you, my dear
The promises I made, I made for you, my dear
As close as one can get I go to you, my dear
And you should know
I won't let you down this time.

Uppspel i cafeterian. Det var nog det bästa med våran klass sedan vi blev en klass.
Alla var så duktiga och blues är absolut en helt underbar musikstil. Så underbart på bas.
Så underbart snälla och taggade alla var.
Jag älskar min ensemblegrupp. Till och med när alla är så där trötta och sura och otrevliga mot varandra. Och när vi är så taggade och hjärtat slår så hårt att dte skulle kunna hoppa ut ur bröstet.
Jag var riktigt jävla stolt.
Och världens finaste komplimang från Lucas. Tack.


Regn, mörker, kyla. Vänner, station, kärlek, skratt, ret, kramar, hålla handen, fika, höst och hjärtat hjärtat hjärtat varje gång jag ser dig.
Och ilskan, hatet som inte funkar. Jag har kommit på det. Jag kan inte. Tycker om för mycket.
Morotskaka med Pekka och Arvid. Herman och Henrik. Enya och co.
Sushi med mamma och pappa. Film med Herman, Siri och Amanda.

Hon sitter på en stol och spelar gitarr och sjunger sånger som någon annan en gång skrivit. Någon hjärtekrossad stackars pojke som sjunger om någon ängel som inte finns.
Nedanför på golvet ligger han, med hennes tröja som huvdkudde. Fingrarna vandrar över hennes rygg. Hon vänder sig om och ler. Han blundar, men ler tillbaka. Han vet. Hon vet.
Hon sjunger svagare och svagare.
Han säger att han gillar hennes röst.
Hon förmulerar nästan inte orden längre. Det kom så nära, blev så verkligt. Tänker på honom, han där nere på golvet. Önskar att hon kunde forma ord så som den-som-skrev-sången gjorde. Önskar hon kunde beskriva någonting, någon känsla som bultar inom henne. Hans ögon. Han leende. Hans skratt. Hans närvaro. Bara allt. Alltid.
Men det går inte. Och det spelar ingen roll.
Han sover redan. Med handen på stolen och huvudet mot hennes tröja på golvet.
Spelar ingen roll. Han skulle ändå inte förstå.


Jag älskar höstsolen. Då kan jag liksom inbilla mig tat det är vår, att sommaren är på väg. Att vinter just är slut och att mörkret är förbi. Om man sluter ögonen kan man låtsas.
Jag tycker om att åka buss till Herman på helgerna. Då är den nästan alldeles tom och ingen omväg runt sjön heller. Bara sådär lagom länge i en varm buss ute på landet, med solen i ögonen mellan trädtopparna.
Jag gillar att stiga av bussen. Man känner sig så vilsen. Mitt ute i ingenstan på en väg bara droppar dom av en. Ibland stannar inte ens bussen. Och åker man tidigt på dagen kan man vara nästan säker på att på solen i ögonen när bussen kör iväg. Det är som om jag förväntar mig att det ska finnas något på andra sidan. Som en vägg som flyttas och på andra sidan ska jag se mitt liv. Men allt jag ser är en väg. Med ingenting på. Alldeles tom.
Jag får en kick.
Och sen börjar man gå upp för backen och dte luktar landet. Och vägen är längre än man tror och mer sten är vad man tror. Jag orkar inte lyfta på fötterna.
Men huset är fint. Och Herman får mig att skratta. Så egentligen om man tänker efter, är nog den där tomheten mitt allt.


JAG ÄLSKAR AMELIE FRÅN MONTMARTRE!
Jag kan inte säga det nog många gånger.
Och Skins är fucking underbart. Och Herman har ett ostämt piano och jag älskar att spela på. För då tittar han alltind på mig med stor blick och kysser min nacke.


Och bara för att han sa att han visste att jag skulle skriva om det där med granarna så ska jag inte göra det. Det är bara sån jag är. Hatar att vara förutsägbar.

Idag ska jag baka äppelkaka och läsa böcker.
Kolla om dte går nå roliga filmer på bio, lyssna på musik och vara allmänt lat.
♥

Jag läser min kusins blogg. Och kommentarer.

- Vi är alla verkligheten. Problemet är att vi inbillar oss att det skulle finnas något större, när det redan är så stort att finnas till. Att ha ett liv. Där man kan göra precis vad man vill. Allt bara finns där, om man vill.

Det är en intressant tanke.
Önskar att någon sa det till mig.

Just nu mår jag så här bra.

Du är den bästa jag vet, jag älskar dig mer än allt i världen smmanlagt, jag vill bara vara din, jag vet att jag inte alltid är snäll mot dig men jag försöker, du är mitt allt, jag längtar efter din famn. Jag är din för evigt. Puss och många kramar.
- sa någon.

Minnen. Minnen. Minnen.
Barndomsminnen. Allt det vackra. Allt det vi hade.
Och den där sången. Den som var så mycket. Så smörig men så stor och så stark och viktig för oss. Den var ju så mycket mer än en vacker och töntig kärleksvisa. Det var ju din och min sång.
Hon sa vill du gå på lina, så titta inte ner, titta inte åt sidan. blunda och ta ett steg.
Du och jag, Siri.
Jag minns hur jag kämpade med att lära mig texten så jag skulle kunna sjunga med dig när vi lyssnade på skivan i ditt vardagsrum. Jag minns hur jag låg vaken om nätterna och gjorde upp bilder för varje ord, varje textrad, så att jag skulle minnas. Och jag älskade denna otroligt fjantiga låt för att den ekade våran vänskap. Jag älskade den för att jag älskar dig.
Och jag minns vårat bråk. När du sa att jag sjöng fel, att jag sjöng i fel takt, fel ord. Och jag minns att jag blev så fruktansvärt sårad.
Hon skrev, en del lär sig aldrig att gå när allt är som bäst.
För jag hade ju kämpat så hårt för att verkligen imponera på dig, så att du skulle tycka att jag var duktig. Så att vi kunde sjunga, du och jag.
Och jag minns att jag skrek åt dig. Och jag minns att allting blev så där fruktansvärt överdrivet uppblåst. Så där som bara ett barn kan göra saker. Och jag minns att du blev ledsen och låste in dig på toaletten. Och jag minns att jag blev så enormt ledsen. För. Att se dig sårad är det det värsta som existerar i min värld.
Vi grät och sedan pratade vi. Och senare på dagen gick vi hem till dig och sjöng Little Willie John, i ditt vardagsrum.

För ett år sedan skrev jag en sång till dig.
Om just den låten. Just det där. Det som blev vårat enda bråk någonsin.
En liten skitgrej. Men ibland är allt som behövs för att man ska förstå hur mycket man älskar en annan människa.

Fast jag aldrig lyssnar på radio så hörde jag en sång igår som jag och Siri brukade lyssna på när vi var små och vi kunde hela texten och vårat enda riktiga bråk handlade om denna låt. Så radion spelade en sång med Little Willie John för mig och Siri 

27 januari. Clara går i andra klass och har just slutat för dagen. Hon har en ny vinterjacka och är ivrig att komma ut och tackla kylan.
Dom hade bild sista timmen och Clara ritade en teckning som föreställde henne, farfar och Gustaf när dom byggde den där trädkojan i julas. Det var svinkallt och Clara satt mest bredvid och tittade på och åt pepparkakorna som farfar smusslat ner i jackfickan åt henne.
Bilden är så stor att den inte får plats i ryggsäcken och fröken ville ge henne en kasse att bära den i så att den inte skulle förstöras men Clara ville inte. Hon vill ju att alla ska se. Det är en fin bild. Det tycker fröken med.
Clara skuttar ner mot busshållpaltsen där bussarna går varje halvtimme. Det är inte särskilt många som åker buss till och från skolan. Dom flesta cyklar eller får skjuts av sina föräldrar. Clara går.
När hon passerar busskuren tittar hon åt andra hållet, på plogen på andra sidan vägen. Den är stor och farlig.
- Clara? En ynklig hörs innifrån busskuren.
Hon vänder sig om och där inne, under den lilla bänken sitter Gustaf ihopkrupen med benen uppdragna mot bröstet. Håret är blött och stelt fruset. T-shirten och träningsbyxorna är blöta och röken bolmar ur munnen. Kinderna är flammigt röda och han skakar i hela kroppen. Tänderna skallrar.
Clara tittar på fötterna som han försökt att gömma under byxorna. Han har varken strumpor eller skor och tårna ser ut att vara på väg att förvandlas till någon slags blåmärkesliknande färg.
- Varför är du så blöt? Frågar hon.
- Vi hade idrott, svarar han.
- Hade ni vattenkrig?
Gustaf skrattar, andas häftigt, huttrar, ryser, andas, skrattar.
- Ja... det kanske man kan säga.
Clara sätter sig bredvid honom under bänken.
- Varför har du så lite kläder? Fryser du inte?
Gustaf svarar inte.
- Titta vad jag har gjort, säger hon istället och håller upp teckningen framför hans ögon.
- Fin, säger han. Fast Clara tycker att han verkar lite frånvarande.
- Du kan få den om du vill.
Han tittar på henne. Med tom blick, ledsna ögon. Det gör ont i Clara och hon tittar bort.
- Tack, säger han.
Clara lägger bilden i hans knä och sen tar hon av sig sin nya, fina vinterjacka och lägger den ovanpå bilden i Gustafs knä.
- Du kan få låna den, så att du inte blir förkyld.
Gustaf ler.
Tom blick. Ledsen.
Clara tänker att nu börjar han gråta, fast hon vet att det är ljug. Storebror gråter inte. Han tittar bara stumt rakt ut i ingenting. På plogen på andra sidan vägen. Den är stor och farlig.
- Är du ledsen? Frågar Clara. Gustaf skakar på huvudet och fortsätter följa plogens långsamma rörelser.
Clara fryser.
Hur skulle hon kunna veta, storebror?
Hon var ju liten då. Visste inte att händer kunde slå.

 - evapetronellamalmberg

Men han säger nej, och hon skriker jo.
Han släpper kopplingen och hon kasar
i gruset efter några meter och skriker.
Men hon släpper. Pär sväljer och kör
ikapp sina kamrater och hon ropar efter
honom och tårarna strömmar ned för hennes kinder.
Mopederna försvinner bort över fältet
i klungan. Några ligger nedhukade över styret.
Långt där borta svänger en ut ur klungan,
gör en vid sväng och kommer tillbaka.
Pär sladdar in med hög fart och släpper
mopeden som blir liggande med motorn
igång. Inifrån hörs musik. Annika gråter.
Själv vill han gråta men behärskar sig.
Tar upp grus och slänger små stenar
i marken, och han går i cirkel, och han
tar Annika om huvudet och vill säga
 något men det blir inget.
Långt där borta försvinner mopedklungan.
Dom promenerar långsamt in i stan,
då han förklarar att han är förtjust i henne
men det känns som lite tvång ibland,
att dom alltid måste vara ihop.
Hon förstår, men säger att det kunde han
i så fall säga, inte bara gå. Det håller han
med om. När dom skiljs åt, ropar hon efter honom,
men har glömt vad hon skall säga.

Nu är jag så trött. Så oerhört sliten. Herregud det här är ju katastrof. Jag har verkligen inga läxor och på en kväll känner jag mig utbränd. Vi har matteprov imorgon. Allting hade varit toppen om det inte vore för fucking jävla multiplikation och division i bråk. Jag fattar det inte. Och problemet med mig är ju att jag inte över huvudtaget bryr mig om matematik därför är det svårt att fatta. Jag vill liksom inte.

Jag blev sugen på att skriva igen.
Blev sugen på den där Clara och den där Gustaf som aldrig riktigt fick leva färdigt. Som aldrig riktigt fick något slut.

Klungan var underbara.
Jag ska få 10 kilo morötter av Hermans farfar.
Imorgon ska jag skriva noter och titta på En Kärleks Historia och bara vara sjukt nöjd över att provet är över. Och så ska jag ringa bästispojken och säga hej jag tycker om dig.

Annars är livet bra. Och kallt.

AfroPowerdans.
Tumme upp.

Höst höst höst. Överallt höst.
Så underbart.
Ja, Herman, det är faktiskt sant. Jag tycker inte om hösten. Jag brukar inte göra det. Jag brukar försöka men det brukar alltid misslyckas. Men jag ska försöka. För eran skull men kanske egentligen mest min egen,
ska jag försöka. Och det känns nästan som att den här gången kommer jag lyckas. Det känns faktiskt nästan verkligen så.
Winnerbäck sjöng att i september börjar en annan typ av vår och jag söker att se det så, men det är svårt att se något när marken bara gungar och allt jag vill är att dansa med hela världen.
- epm

Min helg.
Den är inte ens slut än, utan mitt i och ändå känns det här som den bästa helgen på mycket länge. Fast alla mina helger är väldigt fina just nu för hela mtt liv är väldigt fint just nu. Finns nästan inget mörker kvar. Bara om kvällarna då solen går ner, efter att molnen färgats så där rosa. (jag älskar det)
Blues är en underbart rolig musikstil att spela, speciellt på bas. Underbart, jag säger då bara det.
Efter skolan flummade jag runt med My (♥) och Arvid (♥). My köpte godis, Arvid försöker döda mig med sin proteshand, Evelina räknade matte och jag ville hålla Herman(♥♥♥) i handen.

SUSHI med Evelina (♥) och My (♥). Fantastiskt fucking underbart!! Jag älskar verkligen sussi. Speciellt med mina änglar. Vansinnet är bra! Lo är så fantastiskt duktig på att sjunga och sjukt tuff. Och Herman är bara bra och bäst och den snällaste jag vet och jag blir bara så glad av att se honom.
Och My och Evelina är awesome och jag mår så himla bra av att vara dom. Och även om Henrik tycker att vi är dryga och kan bli för mycket så bryr jag mig inte. För jag blir glad och taggad och alla som inte vill vara med kan gå. För jag orkar inte bry mig om vad andra tycker längre. Jag slutade med det någon gång på högstadiet och jag trivs ganska bra så, även om det sticker i ögonen på vissa. (Ingen nämnd, ingen glömd.)

Musik är det bästa som finns. Och vänner och godis.
Och nattprat på en kall röd vindsvåning på Sofiehem. Och sova kl 3 och vakna halv tolv. Och Kenny Starfighter och Lejonkungen och musik musik musik och kärlek kärlek kärlek. Och höstsol.
Underbart.
Fast jag hatar ju hösten. Det glömde jag bort idag på min hemväg.



inga jordskalv där vi bodde, ingen frös och ingen svalt
men det skälvde när du rörde vid mig
du var sjutton jag var sexton och jag skolkade från allt
jag ville bara vara med dig
jag ville bara vara med dig.