Petrur

Uppspel i cafeterian. Det var nog det bästa med våran klass sedan vi blev en klass.
Alla var så duktiga och blues är absolut en helt underbar musikstil. Så underbart på bas.
Så underbart snälla och taggade alla var.
Jag älskar min ensemblegrupp. Till och med när alla är så där trötta och sura och otrevliga mot varandra. Och när vi är så taggade och hjärtat slår så hårt att dte skulle kunna hoppa ut ur bröstet.
Jag var riktigt jävla stolt.
Och världens finaste komplimang från Lucas. Tack.


Regn, mörker, kyla. Vänner, station, kärlek, skratt, ret, kramar, hålla handen, fika, höst och hjärtat hjärtat hjärtat varje gång jag ser dig.
Och ilskan, hatet som inte funkar. Jag har kommit på det. Jag kan inte. Tycker om för mycket.
Morotskaka med Pekka och Arvid. Herman och Henrik. Enya och co.
Sushi med mamma och pappa. Film med Herman, Siri och Amanda.

Hon sitter på en stol och spelar gitarr och sjunger sånger som någon annan en gång skrivit. Någon hjärtekrossad stackars pojke som sjunger om någon ängel som inte finns.
Nedanför på golvet ligger han, med hennes tröja som huvdkudde. Fingrarna vandrar över hennes rygg. Hon vänder sig om och ler. Han blundar, men ler tillbaka. Han vet. Hon vet.
Hon sjunger svagare och svagare.
Han säger att han gillar hennes röst.
Hon förmulerar nästan inte orden längre. Det kom så nära, blev så verkligt. Tänker på honom, han där nere på golvet. Önskar att hon kunde forma ord så som den-som-skrev-sången gjorde. Önskar hon kunde beskriva någonting, någon känsla som bultar inom henne. Hans ögon. Han leende. Hans skratt. Hans närvaro. Bara allt. Alltid.
Men det går inte. Och det spelar ingen roll.
Han sover redan. Med handen på stolen och huvudet mot hennes tröja på golvet.
Spelar ingen roll. Han skulle ändå inte förstå.


Jag älskar höstsolen. Då kan jag liksom inbilla mig tat det är vår, att sommaren är på väg. Att vinter just är slut och att mörkret är förbi. Om man sluter ögonen kan man låtsas.
Jag tycker om att åka buss till Herman på helgerna. Då är den nästan alldeles tom och ingen omväg runt sjön heller. Bara sådär lagom länge i en varm buss ute på landet, med solen i ögonen mellan trädtopparna.
Jag gillar att stiga av bussen. Man känner sig så vilsen. Mitt ute i ingenstan på en väg bara droppar dom av en. Ibland stannar inte ens bussen. Och åker man tidigt på dagen kan man vara nästan säker på att på solen i ögonen när bussen kör iväg. Det är som om jag förväntar mig att det ska finnas något på andra sidan. Som en vägg som flyttas och på andra sidan ska jag se mitt liv. Men allt jag ser är en väg. Med ingenting på. Alldeles tom.
Jag får en kick.
Och sen börjar man gå upp för backen och dte luktar landet. Och vägen är längre än man tror och mer sten är vad man tror. Jag orkar inte lyfta på fötterna.
Men huset är fint. Och Herman får mig att skratta. Så egentligen om man tänker efter, är nog den där tomheten mitt allt.


JAG ÄLSKAR AMELIE FRÅN MONTMARTRE!
Jag kan inte säga det nog många gånger.
Och Skins är fucking underbart. Och Herman har ett ostämt piano och jag älskar att spela på. För då tittar han alltind på mig med stor blick och kysser min nacke.


Och bara för att han sa att han visste att jag skulle skriva om det där med granarna så ska jag inte göra det. Det är bara sån jag är. Hatar att vara förutsägbar.

Idag ska jag baka äppelkaka och läsa böcker.
Kolla om dte går nå roliga filmer på bio, lyssna på musik och vara allmänt lat.
♥