Petrur

27 januari. Clara går i andra klass och har just slutat för dagen. Hon har en ny vinterjacka och är ivrig att komma ut och tackla kylan.
Dom hade bild sista timmen och Clara ritade en teckning som föreställde henne, farfar och Gustaf när dom byggde den där trädkojan i julas. Det var svinkallt och Clara satt mest bredvid och tittade på och åt pepparkakorna som farfar smusslat ner i jackfickan åt henne.
Bilden är så stor att den inte får plats i ryggsäcken och fröken ville ge henne en kasse att bära den i så att den inte skulle förstöras men Clara ville inte. Hon vill ju att alla ska se. Det är en fin bild. Det tycker fröken med.
Clara skuttar ner mot busshållpaltsen där bussarna går varje halvtimme. Det är inte särskilt många som åker buss till och från skolan. Dom flesta cyklar eller får skjuts av sina föräldrar. Clara går.
När hon passerar busskuren tittar hon åt andra hållet, på plogen på andra sidan vägen. Den är stor och farlig.
- Clara? En ynklig hörs innifrån busskuren.
Hon vänder sig om och där inne, under den lilla bänken sitter Gustaf ihopkrupen med benen uppdragna mot bröstet. Håret är blött och stelt fruset. T-shirten och träningsbyxorna är blöta och röken bolmar ur munnen. Kinderna är flammigt röda och han skakar i hela kroppen. Tänderna skallrar.
Clara tittar på fötterna som han försökt att gömma under byxorna. Han har varken strumpor eller skor och tårna ser ut att vara på väg att förvandlas till någon slags blåmärkesliknande färg.
- Varför är du så blöt? Frågar hon.
- Vi hade idrott, svarar han.
- Hade ni vattenkrig?
Gustaf skrattar, andas häftigt, huttrar, ryser, andas, skrattar.
- Ja... det kanske man kan säga.
Clara sätter sig bredvid honom under bänken.
- Varför har du så lite kläder? Fryser du inte?
Gustaf svarar inte.
- Titta vad jag har gjort, säger hon istället och håller upp teckningen framför hans ögon.
- Fin, säger han. Fast Clara tycker att han verkar lite frånvarande.
- Du kan få den om du vill.
Han tittar på henne. Med tom blick, ledsna ögon. Det gör ont i Clara och hon tittar bort.
- Tack, säger han.
Clara lägger bilden i hans knä och sen tar hon av sig sin nya, fina vinterjacka och lägger den ovanpå bilden i Gustafs knä.
- Du kan få låna den, så att du inte blir förkyld.
Gustaf ler.
Tom blick. Ledsen.
Clara tänker att nu börjar han gråta, fast hon vet att det är ljug. Storebror gråter inte. Han tittar bara stumt rakt ut i ingenting. På plogen på andra sidan vägen. Den är stor och farlig.
- Är du ledsen? Frågar Clara. Gustaf skakar på huvudet och fortsätter följa plogens långsamma rörelser.
Clara fryser.
Hur skulle hon kunna veta, storebror?
Hon var ju liten då. Visste inte att händer kunde slå.

 - evapetronellamalmberg