Petrur

Ibland inbillar jag mig att jag vill ha tillbaka något gammalt. Att jag liksom vill vara någon som jag var då och göra saker som jag gjorde då.
Jag är bra på att luras. Speciellt med mig själv.
Jag var ingen och jag gjorde ingenting.




Det blev ingen bok. Jag förstod det idag när jag satt vid mitt piano och funderade över vart dom där syskonen tog vägen. Dom ligger hemma hos Siri någonstans och dammar igen, förmodligen. Jag liksom glömde bort dom, tror det var i samband med att jag blev glad. Så fick jag plötsligt svårt att tänka på andra. Speciellt dom som bara fanns i mitt huvud och som några ord på en bunt med papper.
Jag tror jag saknar dom. Kanske mer dom och deras inte-saga, mer än jag saknar mig, den jag inte var och det jag inte gjorde.




Jag blev glad idag. För plötsligt kom jag på mig själv med att hälsa på folk vart jag än var. Plötsligt kom jag på att jag inte är ensam. Att jag alltid kan vara med någon om jag skulle vilja.
En sån där sak som låter löjlig men som gör en så himla glad.



Solskensnäsa.
Idag kom jag på en annan sak.
Jag tycker så himla fasligt oerhört mycket om Herman. Min favorit av er alla. (man ska ju inte rangordna ^^)
Och sen kom jag på en sak till. Jag tycker himla mycket om Hermans familj. Dom är så snälla mot mig att jag ibland inte vet vart jag ska ta vägen.
En sån sak är också så där löjlig men gör en så himla himla kittlande glad och pigg.




Sen längtar jag efter något som jag inte vet. Jag blickar framåt.
Är det bra?
(detta är en ärlig fråga)