Petrur

Minnen. Minnen. Minnen.
Barndomsminnen. Allt det vackra. Allt det vi hade.
Och den där sången. Den som var så mycket. Så smörig men så stor och så stark och viktig för oss. Den var ju så mycket mer än en vacker och töntig kärleksvisa. Det var ju din och min sång.
Hon sa vill du gå på lina, så titta inte ner, titta inte åt sidan. blunda och ta ett steg.
Du och jag, Siri.
Jag minns hur jag kämpade med att lära mig texten så jag skulle kunna sjunga med dig när vi lyssnade på skivan i ditt vardagsrum. Jag minns hur jag låg vaken om nätterna och gjorde upp bilder för varje ord, varje textrad, så att jag skulle minnas. Och jag älskade denna otroligt fjantiga låt för att den ekade våran vänskap. Jag älskade den för att jag älskar dig.
Och jag minns vårat bråk. När du sa att jag sjöng fel, att jag sjöng i fel takt, fel ord. Och jag minns att jag blev så fruktansvärt sårad.
Hon skrev, en del lär sig aldrig att gå när allt är som bäst.
För jag hade ju kämpat så hårt för att verkligen imponera på dig, så att du skulle tycka att jag var duktig. Så att vi kunde sjunga, du och jag.
Och jag minns att jag skrek åt dig. Och jag minns att allting blev så där fruktansvärt överdrivet uppblåst. Så där som bara ett barn kan göra saker. Och jag minns att du blev ledsen och låste in dig på toaletten. Och jag minns att jag blev så enormt ledsen. För. Att se dig sårad är det det värsta som existerar i min värld.
Vi grät och sedan pratade vi. Och senare på dagen gick vi hem till dig och sjöng Little Willie John, i ditt vardagsrum.

För ett år sedan skrev jag en sång till dig.
Om just den låten. Just det där. Det som blev vårat enda bråk någonsin.
En liten skitgrej. Men ibland är allt som behövs för att man ska förstå hur mycket man älskar en annan människa.

Fast jag aldrig lyssnar på radio så hörde jag en sång igår som jag och Siri brukade lyssna på när vi var små och vi kunde hela texten och vårat enda riktiga bråk handlade om denna låt. Så radion spelade en sång med Little Willie John för mig och Siri