Petrur

Som om jag ens skulle bry mig.
Jag sover ensam in natt. Igen.

Jag är trött och less på allt. Värdet, hemma, skolan, dagen, natten, nu, då, sen. Jag pallar inte engagera mig längre. Allting blir ju ändå bara skit tillslut. Nu får livet klara sig utan mig ett tag. Jag går i ide.
Ensam.

Ont i halsen. Snor snor snor. Värme. Kyla.
Kändes inte som jag blev så värst mycket klokare av allt detta plugg. Jag tror däremot att jag har fått feber. Och att jag har ont i bihålorna. Och att jag har blivit beroende av tradera. Fast bara av att titta och bli inspirerad.

Det fattas ett kort  .

 Att det finns så mycket mer kärlek i ett litet tonårshjärta än vad man kan tro.

Jag älskar. Människor.
Jag hatar. Människor.

Massor av fika blev det med Mysan och Hermis permis pudding pastej. Och fina foton och roliga filmer och blöta skor. Och queer as folk när jag kom hem. Och fina samtal och fina ord mellan oss.

Idag har jag varit döende trött. Men Tove och My har hållit mig uppe och Herman med sin frånvarande närvaro, eller vad det nu är. Regn, regn, regn, te, lite godis, äcklig skollunch. Jag ville ha min säng och lite musik.
Inte matte, inte svenska, inte spanska, inte samhällskunskap.

När jag kom hem var jag blöt om sockarna och trött i hela kroppen. Mamma kokade te och gjorde varma mackor åt mig. Sedan tittade vi i inredningstidnigar, tradera och klädkataloger.

Idag hittade jag en gammal underbar väska, några uråldriga glasögonbågar, några örhängen och ett glasögonfodral och en antik kamera i förrådet. Underbart när man spar på saker.

Nu sitter jag på mitt rum och lyssnar på gamla underbara The Ark, it takes a fool to remain sane. Ett tag i mitt liv, för länge sedan, betydde den här allt för mig. Den var mitt hopp, min räddning, mitt andrum, allt jag kunde tro på. Jag ville ju så gärna att världen skulle vara bra.
Jag rotar bland mina kläder för att hålla mig sysselsatt med allt annat än att tänka och plugga och ha ångest över att jag inte är bäst på det jag kan.

Just nu känner jag mig precis som resten av världens befolkning som började lyssna på Michael Jackson så fort han dog. Fast jag gjorde inte riktigt det. Där emot hör man hans musik på radio och reklam mycket mer nu än någonsin, det har fått hans melodier att fastna i huvudet. Så nu känner jag mig töntig.
Trevlig känsla.
(jag gillar även att jag så snyggt försöker försvara detta. tummen upp)

Igår ägnade jag mig åt att klippa ut vackra bilder och texter ur tidningar och inredningkataloger.
Det var mysigt. Faktiskt bland det mysigaste på länge.

Mys i Kasamark.
Film med Siri.
Pyssel.
Sömn. Underbar säng. ♥

Idag

Fika med Mysan och Herman.

Tre timmar av min dag spenderade jag i cafeterian med My . Plus varierat sällskap.
Jag är glad att jag åkte till skolan. Glad att My är tillbaka.

Idag var det sol. Det var länge sedan nu. Och jag trivdes väldigt bra. Det fick mig att tänka på sommaren, på skolstarten. Då jag knappt kände er, då vi inte hade något speciellt att dela. Inte som nu. Vi hade inget särskilt, vi tillsammans. Vi kunde bara bygga. Nu kan vi göra vad vi vill.
Bygga, förstöra, riva ner, bygga upp.
På det sättet är det lättare att inte ha något alls. Då har man inget att förlora, inget som kan gå sönder. Ju större det blir, desto skörare.

Jag sitter i min säng och lyssnar på Melissa Horn. Jag spenderar mycket tid på mitt rum nu för tiden. I min säng, under täcket. Med mina böcker och tankar och gitarr och tekopp.
Idag fyller Sara 18. Grattis!

 
Det här är jävligt smörigt, det vet jag. Men jag gillar det. För nu orkar jag inte låtsas längre. Jag tänker jävligt mycket, jag gör det fortfarande. Och jag är kanske fett smörig och töntig men det är huvudets fel. Kan inte hjälpa det.

O.C.
Jag vet att du har lämnat mig för länge sedan. Jag vet att jag inte existerar för dig. Men någonstans hoppas jag och önskar att du ändå ska kika in här ibalnd. Som bara ett minne, från någonting förr. Någonting länge sedan. Kanske någonting fint. Kanske bara ett minne, som en svår och jobbig grej.
Jag vet inte. Det här är mitt enda sätt. Att kommunisera. Att få kontakt. Att inte få kontakt.
Är så rädd att bli fast, hamna där igen. Är så rädd att falla tillbaka. Jag vill ingenting av det jag ville då. Jag är ny. Jag är annan. Men jag är fortfarande där. Någonstans är jag fortfarande där.
Jag drömde om dig i natt. Bara det där namnet, som fick mig att fundera.
Du skickade mig 95 sms. Precis som den där gången när du vann den där dumma tävlingen, minns du det?
(tänk att vi ändå fortfarande har minnen kvar att dela). Jag hade otur som lärde känns dig. Det är bara så. Jag önskar att det inte hade varit så, men det var det. Jag hade otur.
Och jag har förstört var enda minne. Ändå minns jag.

Det blir alltid ett inlägg ungefär den här tiden. För den här tiden, varje fredag sitter jag i midgårds cafeteria (underbara skola, jag älskar dig) och väntar på min gitarrlektion.
Jag vet att jag kommer bli glad av det här. Jag blir alltid glad av den här lektionen. Den är så bra, så rolig och underbar. Jag jobbar mig framåt. Känns som jag kommer någonstans. Den känslan är stor. För mig.
Vi har ingen ensemble idag. Det har vi aldrig nu för tiden. Vi har bara hunnit ha två genres. Disco och blues. Och vi har ändå gått för länge. Vi borde ha mer ensemble för jag älskar det. Och alla vill ha det. Vill hellre sluta sent än att skippa ensemblen. Det är ju därför vi är här, allihopa. Därför. För musik. Gemenskapen. Ta del av varandra kunskap och engagemang.

Jag önskar jag kunde sluta försöka vara någon slags liten poet. Någon som tycker att den är så ensam och speciell och unik och missförstådd. Det är inte riktigt så det är. Men mina texter säger det.
Sättet jag skriver på. Mitt upplägg viskar hej-jag-är-en-ensam-flicka-och-ingen-förstår-mig-alla-är-blinda-och-jag-känner-mig-så-ensam-för-jag-har-sett-saker-som-ingen-annan-ser.
Patetiskt.
Jag är inte sån.
Jag är jag.
Jag är inte den jag är här.
Allt det här är lögn.
Ljug.
Kom ihåg det.

Jag vet inte vad jag vill ha.
Vet inte om det är vänskap eller kärlek eller vinter eller sommar.
Jag tror jag vill ha jul. Och ljus. Värmeljus och jullov och Herman. Alltid Herman.
Och jag vill sluta medla mellan vänner som inte kan lära sig att uppskatta varandra tillräckligt.
Ni vet inte vad ni gör. Vet inte vad ni går miste om. Varandra. Eran kärlek.
Ni är ju så fina.

Aj min fot.
Aj min hals.
Aj mitt huvud.
Aj mitt hjärta.

Don't go away.

Dansa älvor för mig.



Jag har ont ont ont. Men jag är kär och kan inte hålla mig borta från den där människan, hur sjuk han än är.
Jag skulle vilja vara ledig längre. Jag fick panik. Förlåt mig själv.
Nu sitter jag på mitt rum med tända ljus och lyssnar på jazz och läser inredningstidnigar.
Det känns så tomt här utan dig. Jag är inte riktigt hel så här. Kommer snart att bli beroende (det är jag redan), kommer snart inte att klara mig själv. Kommer snart behöva dig mer än jag vågar andas.
Det här är något sällsynt, något alldeles speciellt. Något väldigt stort. Större än livet själv.

Röda naglar.