Petrur

JAG SAKNAR HERMAN!
visst är jag patetisk.

Just nu vet jag inte riktigt. Vad jag ska skriva och så menar jag. Det är ju så himla mycket. Så mycket nytt. Jag hinner liksom inte ens stanna upp och tänka på vad som händer. Och jag vet inte om jag bara är lycklig eller trött.
Jag trivs i alla fall. Så underbart mycket trivs jag. Så underbart fint är det att spendera sina dagar på Midgård. Det känns som att jag efter alla dessa år faktiskt gör någonting vettigt om dagarna. Att jag liksom lägger ner min tid på något som känns bra. Inte så där skrämmande meningslöst och tråkigt. Det känns bra nu. Känns som jag kommit rätt.
Min klass kan jag inte utala mig om så mycket än. Det finns fina personer, väldigt fina personer som jag verkligen vill lära känna. Kan jag få det? Kan jag få komma in till er? Jag skulle vilja det. Ni har ingen aning om hur mycket jag vill.

Jag längtar tills vi får börja spela. Jag älskar att jämföra schema med dom andra linjerna. För. Då ser jag verkligen. Jag har valt rätt. Det är det här jag vill göra. Jag är så nöjd så nöjd. Äntligen känns skolan inte längre som ett fängelse dit man tvingas gå. Det är annorlunda nu. Hela omgivningen, tillvaron, stämningen är annorlunda. Plötsligt blev vi mindre barn, mera vuxna. Visst, det skrämmer mig en aning, men vi är alla barn innerst inne och det är därför allt känns så jävla bra. Jag ska leka mig igenom den här tiden. Fram ska vi dansa på våra instrument.
Jag är lycklig.
Jag är lycklig att jag har MU1.

Och det är skönt att ikväll har jag inget att göra.
Och ja, jag älskar mig själv så, så här ser det ut när jag våldgästar min systers dator.

Så underbart att träffa Arvid. Så underbar hela dagen har varit. Det känns att det är kallare nu. Och ändå är det så varmt, så brännande varmt i solen.
Jag älskar att vara med dig Arvid. Bara så du vet liksom. Jag måste sluta åka ifrån er. Herregud vad fan höll jag på med hela den här jävla sommaren? Vad har jag gjort för nytta? Jag har ju fan bara saknat er sönder och samman. Men nu är jag hemma igen.
Så underbart i parken med Amanda och Arvid. Biblioteket med Arvid. Hela dagen med Arvid och dom underbara timmarna med Amanda. Jag är så lycklig.

Imorgon kommer en fin dag.
En stor dag. Som Herman säger. Min stora dag. Som Herman säger.
Ja, jag antar det. Jag antar att det här är stort. Jag har ju redan börjat gymnasiet flera gånger, i mitt huvud. Jag har ju redan lämnat högstadiet för flera år sedan. Mentalt. Och imorgon är det på riktigt. så det är väl stort, antar jag.
Det kommer inte bli lika bra som du har hoppats men det kommer bli jävligt bra.
Du har nog rätt Herman. Du känner mig nog bättre än jag känner mig själv. Ibland tror jag faktiskt det. Det kommer inte bli underbart, det bästa som hänt mig. Det vet jag ju, men jag kommer nog gilla det. Lite mer i allafall. Lite mer än jag gillat skolan förut. För nu är det ju riktigt. Nu är jag ju med. Jag är på riktigt, jag är sanning, jag finns, jag syns. Jag får vara med. Jag får vara på riktigt. Det är inte lögn längre, det är inte en fantasi, en dröm. En sån där nu går jag runt i dom här loklarena som inte är mina egentligen men kanske kanske att jag kan låtsas det, om ingen ser, att dom är mina, att jag hör hemma här, att jag är en del av atmosfären.
Jag är glad att det är imorgon. Jag är glad att jag har mina vänner där, att jag känner så många. Att jag inte längre behöver låtsas, att jag faktiskt kanske kommer gilla det här. Gå runt där med Amanda och Alexander och Petter och Isak och Siri och Leila (med flera till och med).
Jag är glad nu.

Och jag och Herman ska leva för alltid.
Det har vi bestämt. För det är så det ska vara.
Livet är så vackert och vi är odödliga. Tillsammans är vi odödliga.

Hey. Vi var ju på världens bästa festival också.
Jag hatade det.
Fast Herman var ju där så livet var fint.
Men mest var jag bara sur och deppig och kall och trött.

Man skulle kunna sammanfatta det hela ungefär såhär.
"Tja, vill du hångla?"
Regn
Kyla
Vatten i tältet
Lera Lera Lera Lera Lera
Lite sol
Och äntligen äntligen Herman! <3














snipp snapp snut så var putte slut.

Det blir väl lite bilder. Inget märkvärdigt.
Typ det min sommar har gått ut på.
Typ det som räknas.
Det jag minns.
Det jag vill bevara.

Och texter. Bara så ni vet att jag har saknat er.












Augusti
Hej jag heter Pet.
Jag är rädd för mörkret.
Jag är rädd för spindlar.
Och höga höjder.
Jag är rädd för den hopplösa tomheten.
Och närvaron.
Jag är rädd för tristessen.
Och kärleken.
Jag är rädd för mig.
Och dig.
Jag heter Pet och jag är rädd.
Och väldigt feg.
Vem är du?











Juli
Jag vill vara liten. Barn.
Jag vill spendera mina dagar under den gula bänken på dagis. Spionera med Malin Karlsson på dom förbipasserande.
Malin Karlsson.
Vem är du? Vart tog du vägen?
Jag minns inte vart du flyttade eller varför. Jag minns att det var någonstans långt bort. Sen var det ju säkert inte längre än till Vännäs.
Var du ledsen när du åkte? Saknade du mig?
Jag kan inte minnas att jag direkt saknade dig. Förlåt.
Det gjorde jag nog. Ett barns minne räcker inte så långt i vissa avseenden. Det är det jag älskar. Man sparar det som är viktigt, resten kan gå.
Jag minns när du åkte. Jag kan fortfarande se din lilla späda kropp försvinna bort på parkeringen. Och på andra sidan fönstret tryckte jag min näsa, min panna hårt mot glaset.
Du var nog viktig för mig. För jag minns dig. Jag minns att jag kände mig ensam. Fast jag kan inte minnas att jag saknade dig.
Förlåt.
Förlåt Malin Karlsson som jag inte längre känner.
Malin Karlsson.
Varför detta jävligt vanliga namn?
Hur fan tror du att jag ska kunna fatta vem du är om jag skulle träffa dig någon gång i livet. Malin Karlsson. Det säger mig ju absolut ingenting.
Inget annat än att jag vill vara vi igen. Att jag längtar tillbaka till våran dagistid då spionera under den gula bänken var så spännande att man kissade ner sig.
Vi var modiga då. Eller så var det farliga inte lika farligt.
Jag är inte sån längre, Malin. Inte modig.
Bara rädd.
Och lika ensam än. Som när du lämnade mig med min snoriga näsa mot fönstret.
Jag står där än, Malin. Och väntar på dig. På någon.








Augusti
- Åk inte.
- Jag måste.
- Man måste inegenting. Man prioriterar och väljer.
- Men nu får du ju mig att låta jättedum.
- Det var inte så jag menade. Det var mest bara för att du inte skulle börja typ "bla bla man måste andas och äta".
- Man måste inte. Men om man vill leva måste man.
- Man måste inte leva.
- Du måste.
- Måste jag?
- Du måste inte. Men jag vill det.
- Och om jag inte gör det?
- Då ses vi i Nangiala.
















Så nu vet ni.
Jag är glad att vara hemma.
Kyss till min stad.