Petrur

Det blir väl lite bilder. Inget märkvärdigt.
Typ det min sommar har gått ut på.
Typ det som räknas.
Det jag minns.
Det jag vill bevara.

Och texter. Bara så ni vet att jag har saknat er.












Augusti
Hej jag heter Pet.
Jag är rädd för mörkret.
Jag är rädd för spindlar.
Och höga höjder.
Jag är rädd för den hopplösa tomheten.
Och närvaron.
Jag är rädd för tristessen.
Och kärleken.
Jag är rädd för mig.
Och dig.
Jag heter Pet och jag är rädd.
Och väldigt feg.
Vem är du?











Juli
Jag vill vara liten. Barn.
Jag vill spendera mina dagar under den gula bänken på dagis. Spionera med Malin Karlsson på dom förbipasserande.
Malin Karlsson.
Vem är du? Vart tog du vägen?
Jag minns inte vart du flyttade eller varför. Jag minns att det var någonstans långt bort. Sen var det ju säkert inte längre än till Vännäs.
Var du ledsen när du åkte? Saknade du mig?
Jag kan inte minnas att jag direkt saknade dig. Förlåt.
Det gjorde jag nog. Ett barns minne räcker inte så långt i vissa avseenden. Det är det jag älskar. Man sparar det som är viktigt, resten kan gå.
Jag minns när du åkte. Jag kan fortfarande se din lilla späda kropp försvinna bort på parkeringen. Och på andra sidan fönstret tryckte jag min näsa, min panna hårt mot glaset.
Du var nog viktig för mig. För jag minns dig. Jag minns att jag kände mig ensam. Fast jag kan inte minnas att jag saknade dig.
Förlåt.
Förlåt Malin Karlsson som jag inte längre känner.
Malin Karlsson.
Varför detta jävligt vanliga namn?
Hur fan tror du att jag ska kunna fatta vem du är om jag skulle träffa dig någon gång i livet. Malin Karlsson. Det säger mig ju absolut ingenting.
Inget annat än att jag vill vara vi igen. Att jag längtar tillbaka till våran dagistid då spionera under den gula bänken var så spännande att man kissade ner sig.
Vi var modiga då. Eller så var det farliga inte lika farligt.
Jag är inte sån längre, Malin. Inte modig.
Bara rädd.
Och lika ensam än. Som när du lämnade mig med min snoriga näsa mot fönstret.
Jag står där än, Malin. Och väntar på dig. På någon.








Augusti
- Åk inte.
- Jag måste.
- Man måste inegenting. Man prioriterar och väljer.
- Men nu får du ju mig att låta jättedum.
- Det var inte så jag menade. Det var mest bara för att du inte skulle börja typ "bla bla man måste andas och äta".
- Man måste inte. Men om man vill leva måste man.
- Man måste inte leva.
- Du måste.
- Måste jag?
- Du måste inte. Men jag vill det.
- Och om jag inte gör det?
- Då ses vi i Nangiala.
















Så nu vet ni.
Jag är glad att vara hemma.
Kyss till min stad.