Sunny afternoon

Jag tog en riktig jävla söndag idag. Åt långfrukost, städade, drack te och åt bullar, spelade gitarr tills jag var alldeles mosig i huvudet. Nu sitter jag och lyssnar på svängig musik och längtar inte till imorgon. Den här dagen var väldigt efterlängtad. Fast det visste jag ju inte förrän nu.




Hej lördag

Det känns som söndag och det känns som jag bara vill sova en kortis. Jag är helt slut och allting jag tänker på känns tungt och svårt. Men jag vet att det här har varit en toppendag. För solen sken och luften kändes som vår och jag bakade bullar, äntligen, som jag har velat så länge och ikväll ska jag och några vänner gå på sagami och äta sushi.
Och jag blir glad. På ett sätt. Låt mig förklara. Det är någon som har klottrat på Midgård, inne på en toalett. Och alla är jättearga och upprörda och nu har de stängt av den toaletten för att det måste ju genast bort. Alla är så väldigt besvikna. Hur kunde det hända? Inklusive jag, jag blir också besviken. Fast egentligen blir jag mest glad. Jag blir så väldigt glad över att det är som det är. Att alla är så snälla och rädda om våran fina skola och om någon gör något litet, som till exempel skriver kuk på ett bord så blir alla jättearga och tänker vad fan är det för jävel som gör så här och man rycker genast in för att tvätta rent. Och jag tänker på typ Draggen. Vem har inte klottrat där?



5 years time

Halsen kniper och jag ligger och lyssnar på musik som jag inte trodde fanns längre. Eller ja, i alla fall hade glömt bort. Jag är tacksam för minnet. Och förkylningspreparaten.


Writers Block

Jag blir tokig. Varför kan jag inte lära mig att uppskatta det jag har. Först nu insåg jag hur fin den här vintern har varit. Fram till idag, då det började smälta. För ja, jag älskar när det smälter och droppar och porlar. Men nej, det är inte vår än och inte det att jag inte vill ha det så utan det att vintern kommer envisas. Ett tag till. Länge till. Och det kommer bli halt och läskigt och fult väder. Och jag som inte ens fattat att vintern varit fin.
Men jag blev väldigt glad nyss. För även om jag vet att folk kommenterar och säger snälla saker bara för att man ska kolla deras blogg så kan man ju leka att det är på riktigt och bli väldigt glad. Så tack.




http://overenkoppthe.blogspot.com/

it will not happen here

Och jag sitter såklart och tittar på bilder från Prag nu igen och längtar så jag dör. Till nya smaker och dofter, kullersten och kartor och fina gatuskyltar, att virra bort sig och hitta hem igen, att gå hem till sin lilla lya efter en himla massa caféer. Jag längtar efter att resa och jag längtar inte lite grann, som att  det skulle vara himla kul. Nej jag längtar så det liksom kittlas ända ut i tårna. Jag längtar så att det nästan är det enda som tar upp mina tankar nu. Och sen går jag och funderar på om det verkligen är hälsosamt. Är det här bra för någon? Jag blir ju en riktig tjattant när det pirrar så där i tårna.


Bengt, jag har inte varit i Kroatien.

Jag vill åka till Kroatien och gå i snadaler. Och jag vill åka till Österrike och låta solglasögonen komma till användning. Och jag vill se Prag igen och jag vill dansa mig bort i Berlin och jag vill gå på vattnet i Italien. Men mest av allt vill jag att det ska vara värme och jag vill befinna mig i centarleuropa och jag vill sätta på mig klänningar, tunna kläder och jag vill sova på tåg och äta lunch i parker och jag vill vara med fina vänner och låta livet springa fram, eller snurra. Så man blir alldeles alldeles yr, så som jag gjorde förut. Men det är långt till allt det där. Fast å andra sidan var ju Siri nyss 11 år kan jag tycka, så jag tror att tiden luras med oss.



Hang with me

Och alla gick och la sig och jag kan inte hjälpa att känna mig ensam. Och jag kan inte hjälpa att jag saknar vardagarna. Att jag saknar riktiga nätter som är kortare än dom nu. Det får vara slut på ledigheten nu, jag måste göra något. Imorgon ska jag gå upp tidigt och baka något. Matmuffins kanske. Bara för att. För att det påminner mig om sommar och dagar som var något på riktigt.
Jag saknar röster i telefonen och jag saknar ljuset och jag saknar kylan mot mina ben. Jag är fullständigt hopplös. Jag hoppas jag lyckas göra något.


Idolbilderna

Igår grillade jag korv kl tolv på natten framför dvd-brasan. Herman tyckte jag var knäpp men jag tyckte det var mysigt. Och så tyckte jag att det är en del av mitt nyårslöfte, att göra det jag känner för. Inte hämma mig och inte tycka att mina idéer bara är knäppa. Så jag grillade framför dvd-brasan.
Nu tittar jag på idolbilder från 60-talet och älskar min nya klänning och är hungrig. Och tänker att jädrar vilka miner dom hade dom där välklädda herrarna och damerna på idolbilderna. Och jag har vänt på dygnet och känner mig som Katla. Plus att jag dödade Tengil i natt, det kändes skönt.






Ring klocka ring

Så otroligt märklig dygnsrytm man får. Varför blir det alltid så? Jag känner mig mosig fast än vi hade det så lugnt och trevligt och fint igår. Jag är väl rätt bra på att verkställa de förväntar jag har på mig själv. Död idag. Alltså.
Och när vi berättade för varandra om vilka nyårslöften vi hade och vad vi ser fram emot det här året så insåg jag att den mest förväntansfulla tiden i mitt liv redan ligger under mina fötter. Den är här och nu och mitt nyårslöfte är att ta vara på den, inte bara tänka. Det är jag färdig med.
Och ibland blir jag alldeles generad av er, för ni är så fina. Mina räddare i nöden och alltid.
Nu ska jag göra en meny på franska för jag ska bjuda på finmiddag imorgon, med min allra finaste gäst.





RSS 2.0