Sensommarväder
Medan alla andra är ute och springer eller tar en promenad eller bara cyklar runt runt i cirklar, sitter jag inne och gör inget. Jag sitter och önskar att det var morgondag och att jag kunde hitta på något. Att jag kunde vara med någon. Men det här är mest vad jag gör.
Höstmarknad på sommaren
Att gå på marknad på Gamlia är alltid något speciellt. Även fast luften är full av regn som inte riktigt vill regna utan bara klibba. Och fast än himlen är grå som ett askfat så är det fint. Att hålla en varm hand och träffa vänner och sitta i den lilla röda fikastugan med en kopp kaffe och höra elden spraka och göra det man längtat efter och det man är där för. Att köpa kantareller.
Star Wars
Igår kväll vid fem-tiden fick jag verkligen känna på anledningen till att jag älskar de nya bussarna. Utan att byta en enda gång tog jag mig snabbt och smidigt till Henrik på Böleäng, där massa fina kompisar höll till och såg på Star Wars. När jag kom var det just dags för middag och när vi satte oss i uterummet, med utsikt över ängarna, kikade till och med solen fram och det blev riktigt sommarvarmt. Så där som vi saknat. Jag som aldrig sett Star Wars kanske skrattade på fel ställen och ställde lite fåniga frågor. Som ungefär "Är Darth Vader dum?". Men jag kan försvara mig med att han var snäll i en bok jag hade när jag var liten. Då var han en plastfigur som tappat benet. Så det är inte så lätt att veta. Men nu är jag i alla fall en i klubben. Jag har sett Star Wars.
Klart och betart
Tänk vad man kan hitta. Ett gammalt nattlinne, längre än jag själv. En liten sax och ett par byxor att pula ner det i, behöver man. Och ett svart linne/väst och en vit gammal polotröja. 80 kr behöver man. Så har man tre nya tröjor.
My lover will go
Jag andas tungt. För förstås har jag dragit på mig en förkylning så maten smakar inte som den ska och halsen bränner och ögonen faller ihop på mig när jag sover. Och tänk att igår mådde jag inte bra, när jag hade ätit en tallrik skokräm med mjölk. Men annars är det fint att vara tillbaka. Jag städar och målar och försöker fixa så mycket jag kan. Och imorgon ska det bli knytkalas fast kroppen säger stopp.
Tågluff 2011, sista stoppet
Vi var tvugna att stanna i Berlin över dagen för att kunna ta nattåget på kvällen. Men det gjorde oss ingenting.
Vi råkade springa på en stor, stor loppmarknad, där man ville ha allting men kunde inte köpa någonting. Jag köpte ett par shorts i alla fall.
Sedan råkade vi springa på Tachelesparaden. En demonstration för att bevara det ockuperade huset som det är. Så vi gick med.
Och nästa dag var vi i Malmö. En aning mosiga efter att vi fått sova på golvet på stationen i Berlin, eftersom att nattåget var fullt, och blivit väckta av vakter och skrikiga pojkar. Men vi var hemma och vi var välbehållna, och så förbannat nöjda och glada. Det var det viktigaste.
Tågluff 2011, Prag
Prag är en av de finaste städer jag sett. I höstas åkte jag och My dit tillsammans och blev fullständigt förälskade i hela staden. Så vi kunde ju inte vara åka förbi, vi var tvugna att visa Herman och Krille, vilken underbar stad Prag är.
Det kändes faktiskt lite skönt att äntligen känna igen sig. Vi hittade överallt och Herman och Krille fick bara hänga på. Det första vi gjorde var att gå till den lilla marknaden som vi tyckte så mycket om.
Och så lyckades vi få bord på restaurangen uppe på takterassen, med klocktornet som granne. Mitt i gamla stan satt vi och såg ut över taken och drack drinkar och åt glass i stora lass!
Vi gick över Karlsbron till andra sidan staden och jag bara njöt och tyckte att allting var så fantastiskt så här på sommaren.
Självklart besökte vi Prags bästa café, Café Slavia. Och till lunch blev det Apfelstrudel.
Vi hyrde trampbåt och trampade på i floden i två timmar. Och ankungarna simmade efter oss och folk badade och det var så varmt och husen var nästan ännu vackrare från vattnet. Jag ville aldrig åka därifrån. Men vi var så illa tvugna för passet gick snart ut och om vi inte var tillbaka i Sverige innan dess skulle det bli dyyyrt!
Så vi började sakta ta oss tillbaka. Vi bestämde att Berlin hade vi inte fått nog av så dit fick det bli.
Tågluff 2011, Wien
Tågluffets femte stopp blev Österrike. Vi hade fått många bra tips av Kasper som var där i våras.
Bland annat besökte vi ett nöjesfält med så söta karuseller och slänggungor och godisstånd.
Efter att vi länge gått runt på stora gator med svindyra affärer bestämde vi att Sachercaféet i Wien ju faktiskt bara är ett måste. Vi fick stå i kö för att komma in och Herman var tvungen att sätta på sig en skjorta som låg nerpulad i väskan, för inne på caféet fick man minsann inte visa axlarna. Det var så otroligt fint och alla servitriser hade svarta kläder och små vita förkläden med spets. Här drack vi det bästa kaffet på hela resan.
Efter en del tunnelbanebiljetter, dyra affärer, café och marknader ville vi hinna med Prag också innan Interrailpasset gick ut, så vi packade väskorna och satte oss på nattåget som skulle vara framme kl fyra på morgonen i Prag.
Tågluff 2011, Budapest
Vi började sakta bege oss norrut igen. Men än var den länge kvar på luffen så vi stannade till i Budapest för att se vad det kunde ha att bjuda på.
Mellan Buda och Pest rinner den stora floden som delar staden mitt i tu. Den var rätt stor och vi trodde aldrig vi skulle komma över till andra sidan.
Vi hittade skor på kanten till floden. Någon åste blivit badsugen.
I Budapest fanns både det ena och det andra, om man säger så. Denna såldes i alla vanliga matvarubutiker.
Vi vandrarde runt på stora pampiga gator och rätt vad det var hittade vi Café Europa. Ett underbart mysigt café med inredning från tidigt 1900-tal. Vi satt länge och drack kaffe och mumsade kakor.
I den äldsta delen av stan hade vi utsikt över hela staden. Där fanns alla de finaste husen och vi spenderade nästan en hel dag där innan det var dags att åka vidare. Vi ville utforska Wien också.
Tågluff 2011, Split
Äntligen skulle vi åka till Kroatien som jag velat så länge. Efter Venedigs frestande kanaler var det hög tid för en riktig strand med sol och bad. Vi bestämde att Split verkade bra.
Äntligen framme efter världens kallaste tågresa. (Vi kan konstatera att sydeuropeer ofta är lite jobbigt stolta över sin aircondition) När vi tagit oss till ön Brac där vi lyckats ragga upp en lägenhet att hyra av en kvinna som heter Petra, skyndade vi oss ner till stranden som bara låg tio minuters promenad bort.
Vattnet var kristallklart och det kändes som vi funnit paradiset på jorden.
När vi mot kvällen lämnade stranden var jag så lycklig. Allting var så helt perfekt.
På kvällen åt vi middag på en terass med utsikt över havet. Och de här två sötisarna förstås.
Nästa dag blev det stranden igen. Dock lite blåsigare än dagen innan. Vilket såklart slutade med att vi alla såg ut som kräftor. För att inte tala om Mys stackars ögonlock som såg misshandlade ut.
I den lilla hamnen där alla restauranger och serveringar låg, spenderade vi kvällarna. Vi åt billigt men fantastiskt gott, satt på bryggan och sjöng, drack kaffe, åt glass och bara strosade runt och tittade på barnen som lekte snäckbutik på stranden.
Sista dagen spenderade vi i Split på fastlandet. Vi hittade en marknad och fina gamla gator. På kvällen var det dags att dra vidare med nattåget mot Ungern. Vi fick två egna kupéer, lyxigt värre!
Tågluff 2011, Venedig
Mot Venedig gick värden vidare.
Resan dit var lång men också den bästa. Fantastiska vyer flög förbi utanför fönstret och i vår förstaklasskupé (som vi inte reserverat utan bara fick..?) hade vi sällskap av två amerikaner som höll oss sysselsatta mest hela resan.
Efter mycket om och men hittade vi till slut ett hostel där vi kunde stanna, tack vare att reseptionisten var så otroligt snäll och såg att vi var trötta och desperata. Utsikten vi fick var helt otrolig!
Kartan som visserligen var helt obegriplig, användes flitigt i detta virrvarr av smala gränder, kanaler och broar. Symbolen på kartans framsida är en utmärkt beskrivning av staden.
San Marco
Allting var så vackert och bara helt rätt. Vi gick och gick och fast än allting så likadant ut och vi gick vilse stup i kvarten, kunde man inte få nog. Man ville se var enda hör av denna sagolika ö.
Andra natten fick vi byta hotellrum och fick en helt okej balkong.
Jag och My köpte såpbubblor ur en liten leksaktaffär. Vi satt på kanalkanten och lät bubblorna vara genom luften, förbi alla förälskade par och rika familjer som passerade med gondol.
Men så skulle vi vidare. Det var sorgligt men sant. Efter tre fantastiska dagar med värme, god mat, jobbiga försäljare, smala smala gränder, fotbad i kanalerna och massa picknick vid vattnet bestämde vi att det var dags för Kroatien och lite riktig solsemester.
Tågluff 2011, Berlin
Den 19 juni 2011, gick bussen från Umeå busstation, den som sakta men säkert skulle ta oss en bit på vägen. Ut i Europa, ut på tågluff i tre veckor.
Glada, peppade och en aning nervösa träffades vi på stationen klockan 08.00, färdigpackade och fulla av förväntan. Resan genom Sverige tog en dag och på kvällen hoppade vi på nattåget från Malmö till Berlin.
Nattåget var mysigt och vi sov som små björnar enda till en tysk konduktör öppnade dörren till vår hytt (klockan var 05.00) och pratade högt och länge på tyska. "Guten morgen meine damen und herren...". När han vände i dörren hann My få fram ett "Sorry...?". Allt vi fick som svar på det var "Wake up, switch trains!". Så vi gjorde som han sa. Vilket resulterade i att My glömde sin värdefulla turkisk peppar, mycket frysande, illamående, tåg hit och dit, trånga bussar etc.
Äntligen framme i Berlin var vi rejält trötta men vi spenderade dagen med att utforska så mycket som möjligt, Vi var nyfikna på staden och ville hinna med alla sevärdheter på samma gång.
Här Brandenburger Tor.
Förintelsemonumentet.
Muren.
I ett rum med stort fönster och fyra bäddar spenderade vi två nätter, tillsammans med kaniner och backpackers från överallt.
Vi strosade runt på gatorna och besökte världens finaste kyrka. Att prästen talade tyska så vi inte förstod, gjorde mig ingenting eftersom jag inte bryr mig om det kristna budskapet utan bara ville njuta av tystnaden, lugnet och ljuset.
Krille hittade en butik som passade honom.
Och sedan besökte vi Tacheles. Ett gammalt köpcenter som varit ockuperat sedan 1990-talet. Hela byggnaden är tapetserad av graffiti och i och utanför befinner sig nu mera konstnärer av alla dess slag. Alla var så snälla och så trevliga mot oss och allting bara kändes så totalt fritt.
Det var lite tråkigt att lämna Berlin. Jag som blivit smått förälskad i allt, ville stanna. Men regnet öste ner och Italien och dess värme kallade på oss. Så efter fyra toppendagar i storstaden satte vi oss på tåget mot Venedig.
