Petrur

Insparksdicso för ettorna. Med 70- och 80-talstema.

Och så sitter jag här igen och lyssnar på den här smöriga låten och jag skäms så mycket att den kan få mig att gråta när som helst, hur många gånger som helst. Om och om igen. Jag vet inte hur men på något vis har den blivit soundtrack of my life. Eller bara ledmotiv till mina minnen och känslor och alla dumma tankar och nostalgin. Nostalgin och alla dom där minnena som slog mig hårdare än någonsin på Peace & Love den här sommaren. Och mitt i en publik på en The Ark-konsert står lilla jag, rödgråtna lilla jag och bara älskar den här låten som på något vis blev ledmotiv för det vi hade. Jag och mina bästa vänner.

Värme. Av något slags välbehag. Inte lyckorus, inte heller ren glädje. Nästan bara lugn. Så känner jag. Värme. Och frustration. Över att jag inte kan uttrycka mig i de ord jag vill, jag söker ord så stora att dom inte finns. Och jag vill göra saker som är omöjliga, jag vill använda ord och ting som inte existerar. Jag vill beskriva känslan av att tycka om någon, att sälja sin själ, att förstå, att känna den där totala jävla uppenbarelsen i allting, i hela ens liv. Allting som man gått omkring med och allt som man tagit med sin in i sömnen. Uppenbarelsen och lättnaden över allt detta. Över att förstå. Det vill jag förklara. Men vart är orden. Ord ord ord så stora att dom inte existerar.
Och nu vet jag. Lycka är en färdighet. Något som kan tränas upp. Och jag ska bli bäst. Bäst i världen på att vara lycklig.

Jag har bestämt mig för två sak. Jag ska inte vara ledsen för att det är höst, jag ska vara glad för att det inte är vinter. Och när vintern kommer ska jag inte vara ledsen, jag ska längta till sommaren. För det är onödigt att vara ledsen och arg och opeppad. För det finns ju trots allt så mycket fina stunder och människor och ting.
Se bara

Jag bläddrar bland bilder. Och upplever dofter och smaker och känslor och tankar och minnen. Hej fina tider. Dom finns ändå alltid. Dom är bara lite blyga.

Efter en fin dag på Gammlia. Är jag glad och fylld av musik och skratt och dans och glädje. Frisk luft och ilska. Trött och opeppad på läxor. Och riktigt orolig för Sverige. Och arg. Och ledsen och besviken.
Men Midgård är en mycket fin skola och man kan vara stolt över resultatet i skolvalet. Och glad över att treorna ordnade en så fin dag och hade snällare lekar än förra året. Och jag är glad över att jag fick vara med och spela folkmusik medan alla fina dansade.

Jag tittar på skrämmande valvaka och vill helst gå och lägga mig i badkaret och blunda och inte tänka på att Sverigedemokraterna just nu har 8.9 %. Jag gömmer mig i bilder från Piteå, mormor och morfar i helgen.

Den här veckan innehåller en dag för mycket. För idag har det varit onsdag för mig. Hela dagen och imorgon blir det onsdag igen. Jag är ganska osugen på den här veckan och idag sa jag det för första gången efter sommarlovet. Jag vill ha sommar. Det var första gången. Nu börjas det.

Det är klart att det är skönt att ta paus och bara andas, fast man vet att det är hundra saker man borde göra innan man vilar. Det är klart att det är skönt att bara glömma för stunden. Men det är inte lika skönt när verkligheten kommer ikapp och plötsligt måste man ta tag i alla dom där sakerna som bara lagrats medan man själv legat och lyssnat på musik och ätit godis och mysat med dom man tycker bäst om. Det är inte lika skönt när söndagen är över och måndagen sätter fart. Jag längtar till helg. Jag längtar till lång helg och mormor och morfar och Om kärnfamiljen är så fet (...) och halv fredag och ledig måndag och ingen stress. Inget; gör jag fel? spelar jag fel? jag har inte övat! artikeln blir inge bra! och jävlar historian...!
Jag vill nog mest av allt ha höstlov med My i Prag.

Idag har jag sprungit runt med My på Nolialoppisen och fyndat på, tills vi fick ont i armarna. Även Evelina, Siri och Pegah var där och gjorde oss sällskap. Tänk vad mycket man kan få för 120 kr. Kika på mina loppisfynd och glöm inte att jag även köpte en skjorta som var så skön att jag  tog på mig den så fort jag kom in genom dörren så den finns det ingen bild på.
Och bli gärna lite avundsjuk.

Det är så mycket nu och det är så fint och så varmt somliga dagar, men för det mesta är vinden ganska kall. Och jag såg mitt första gulnande träd i fredags och jag tänkte att nu är det för tidigt, i år är det för tidigt. Men det är som Johan säger, vem bestämmer det? Och det känns ju typiskt, för just i år hade jag längtat efter en sån där solig och färgglad höst, riktigt lycklig. Men det är inte vi som bestämmer och dessutom är det inte så farligt för det är färgglatt ändå. Mitt liv är ganska soligt för det mesta nu för tiden. Det är påssjukan och folkmusik och jazz och Herman och Pride och födelsedagsmiddagar och loppis och utklädning och My och Tove och Evelina och Pragresa och fika och pratstunder och jag är för det mesta bara så himla glad.
Och jag pyntar mitt rum med alla världens vackra saker och ting och jag väntar på morgondagen då det känns trist. Men just nu är jag bara glad att tiden står stilla fast än min nya fina klocka tickar som en bomb. Jag är glad över att ta det lugnt efter världens bästa helg.
Ikväll ska jag låta min nyinförskaffade Andrey Tatou-film göra mig sällskap. Tillsammans är man mindre ensam. Är det inte visdomens ord så säg?

Jag är dålig på att hitta tillbaka till folk. Jag tror att du ska förstå att jag vill vara vän med dig nu. Jag antar att mina signaler är så tydliga och jag tänker att jag måste dämpa det. Men i själva verket är det nog bara jag som ser. Men det är så stort. Och jag har tänkt så många gånger. På alla som försvinner. Alla som aldrig kommer igen för att jag inte kan, för att jag bara återförenas i drömmen. Aldrig i verkligheten.
Jag vill ju så gärna vara stark för jag tror att jag skulle bli glad.