Petrur

Jag ville ju dela min sommar med dig.
Ligga i gräset nära dig, vila huvudet i din halsgrop, andas nära ditt öra.
Skratta, retas, kittlas, hålla handen, lyssna på musik, gå promenader, titta på film, baka tigerkaka mitt i natten, dela böcker och filmer och musik. Jag ville ju så gärna dela min sommar med dig.
Se dig i ögonen, röra din nacke, räkna alla dina fräknar, håret på dina armar.
Fan. Jag ville dela min sommar med dig.


Foto: Isak

Det blev visst verklighet. Vakna upp nu, Petronella, det är sommar. Skåne. Som alltid.
Sara, solen, stränderna, släkten, middagar, fika, sola, promenera, arbeta, festival, grillnig, musik, underbara underbara skåne. Saknad.

Och jag är så ledsen över att det är så många jag inte hunnit säga hejdå till ordentligt.
Förlåt, Amanda W. Jag saknar dig!
Och vart är du Arvid? Jag behöver ju dig.

Jag är tillbaka i stan i mitten av augusti. Då med nya upplevelser och minnen.
Tillbaka till min töntiga blogg som jag faktiskt tycker om. Pinsamt nog.

I'm counting on you Lord, please don't let me down.

Han sitter på gungan när hon kommer. Gungan där hon och Karl Nilsson flera gånger suttit, först gnabbats med varandra, sedan pratat.
Hon tycker inte om att han sitter där.
Och de röda strimmorna i håret är inte ett dugg fina, det ser bara töntigt ut. Töntigt och pretto.
När Micke får syn på Puck ler han stort, ropar hej och ställer sig upp, liksom för att krama, men när han ser Pucks min backar han. Med armarna i kors ställer hon sig, lutar ryggen mot den järnkalla gungställningen.
"Har du skaffat dolt nummer?" säger hon.
Micke tittar ner i sanden, en kork från en lokaflaska ligger där, han rycker på axlarna.
"Eh... nä" börjar han "Men jag knappade in det... för du har ju inte svarat på ett tag så jag tänkte att du kanske skulle svara om du inte visste vem det var, typ."
"Jahaaa... Så du fattade alltså att jag inte ville prata med dig?"
Micke tittar osäkert på henne.
"Och ändå ringde du?" fortsätter hon.
"Ja. Jo"
"Lite desperat, va?"
"Men vad är det? Är du arg för nåt?"
"Verkar det så, Mikael?"
"Ja, faktiskt."
"Jaså."
"Men kan du inte sätta dig i alla falla? Så vi kan prata?
"Står så bra så"
"Okej, okej"
Micke håller upp händerna, som för att hon ska sluta skjuta på honom.
Puck kommer att tänka på sin gamla mintgröna vattenpistol.
"Jaha, men vad ville du?" säger hon med en uttråkad suck "Jag är lite busy, så jag måste typ gå in"
"Nej fan gå inte in!"
"Men säg nåt då."
"Ja, men du är så, jag vet inte, arg"
"Hej då, Mikael" Puck vänder sig om.
"Nej vänta, jag ska!" Micke reser sig stressat upp. "Jo, men jag ville snacka med dig för det känns som det har blivit lite fel på sista tiden"
Han ger henne en skygg blick.
"Alltså, jag vet inte" Fortsätter han "vi har ju inte setts på ett tag nu och jag fick bara för mig att ringa dig och så har du inte svarat och jag märkte liksom hur jobbigt jag tyckte det var och hur mycket jag verkligen vill prata med dig och så började jag tänka om lite... Ja, vi sa ju att vi skulle vara kompisar, men alltså, jag tycker inte det längre"
"Nej, det tycker inte jag heller"
"Inte?" Micke skrattar till, men Puck stämmer inte in i skrattet.
För man kan faktiskt inte skratta sönder allt, hon har försökt, hela sitt liv har hon försökt, typ, vad min pappa jobbar med, äh, jag vet inte, jag har ingen pappa, men nä, han är inte död, och känn dig inte dum som frågade, för I am over it, som man säger, haha, ja, han valde att dra efter skilsmässan när jag var elva, han stack till Kina faktiskt, av alla ställen, haha, låter som ett skämt nästan va, som om han åkte på låtsas, haha, men nä, inga brev fick jag och nä, han ringde mig inte heller, så man kan väl säga att han lämnade mig för gott, helt enkelt, sånt är livet, I guess!
Ingen ska någonsin komma nära.
"Nej, för att..." Säger Micke och börjar komma närmare. "Jag tror jag bryr mig om dig mer än vad jag fattade, liksom"
Puck kan inte tro att det är sant, men han försöker faktiskt kyssa henne.
Misslyckas, misslyckas.
Blir häftigt ivägputtad.
Ramlar nästan baklänges.
Chocken i ögonen.
"Dra åt helvete" fräser Puck. "Tror du att jag är helt jävla dum i huvudet, eller? Tror du inte jag fattar nåt då, eller? Tror du inte jag vet om det där med Ida? Ida! Vet du vem jag menar kanske?"
Färgen försvinner från Mickes ansikte.
När han är blek ser hon att han har finnar på hakan.
"Shit" säger han och sätter sig på gungan igen.
"Shit?" upprepar Puck och saliven flyger. "Shit! Ja, shit är det! Allt är shit! Hela mitt liv har varit shit men du ska fan inte göra det sämre! Stick härifrån, dra till din jävla Ida! Schysst namn du, schysst om man ska rimma på det, du!"
Micke sväljer några gånger.
"Jag tänkte faktiskt berätta..." börjar han.
"SYND att du inte gjorde det!"
"Men alltså, fatta lite nu, jag kommer typ precis från Malmö, ja, hon bor där, jag var där i helgen, bara för att säga att det är slut. För jag... har blivit kär i nån annan."
Puck fnyser.
"I dig", fortsätter Micke och stirrar ner i sanden. En hund har bajsat i en grop.
Han ser ledsen ut.
Här hade de kunnat mötas i en kram, kyssas, bli ett par. Som hon längtat efter. En hals att ha näsan emot. En famn att slumra i. Någon som viskar snälla saker i mörkret.
Det är för sent.
"Synd", svarar Puck och rycker på axlarna. "För jag är inte kär i dig."
Hon vänder sig om, går hem.
Och när hon kommer in på sitt rum tar hon det lilla dragspelet från bokhyllan, tittar på det en sista gång och trycker ner det i papperskorgen.

- Det fattas en tärning
Johanna Thydell

Jag spenderar min pengar på prylar, kläder och tjafs. För att jag inte har något annat att spendera.
Tyger och mönster och knappar och pärlor.
Det är allt jag är.
Fejk, fejk, fejk.
Det är historien om mitt liv.

Jag känner mig ihålig och tom.
Jag känner mig så ensam. Känns som om jag håller på att glida ifrån allt.
Jag har inte råd med det här. Jag har inte råd att slösa bort min kärlek. Jag måste vinna något. Den här gången måste det vara värt någonting. Jag har inte råd att krossa mig själv. Inte längre.
Jag känner mig så svag. Jag känner mig så bortglömd. Så ensam. Så fruktansvärt ensam.
Vart är du? Vart är du när jag behöver dig? När du behöver mig?
Varför springer du iväg när allt vi behöver är närhet?
Vad är det du är rädd för? Är det mig? Är du rädd för mig?
Jag är rädd för mig. Jag är rädd för jag vet vad jag gör. Eller. För jag inte har en aning om vad fan jag håller på med. Jag vet inte vart jag är påväg. Fan, jag vet ju inte ens vart jag vill komma. Jag önskar bara att du saknar mig, att du tänker på mig, att du behöver mig som jag behöver dig.
Jag känner mig så ensam.

Första dagen på sommarlovet är alltid lite panik.
Man känner alltid en liten vag känsla av "vad fan ska jag göra nu då?"
Inget undantag för idag.

När jag vaknade var det mulet så jag och Herman bestämde oss för att inte precis skynda oss upp ur sängen.
Frukost och Skins.
Sen stan. Och fy vad fint väder det var då! Helt underbart, solen grillade mig!
I staden träffade vi Amanda, Petter, Lotta, Pekka och Moa. Jag älskar grönt gräs, sol, glada människor, juice och hermans fruktansvärt jättecharmigt usla humor. High five. ♥

Men bäst av allt var middag med Siri på Rost.
Känns som en evighet sedan vi umgicks bara hon och jag och jag har verkligen saknat det.
Du är min bästa vän och det är sant.
Maten var farligt god och solen var farligt varm och vi pratade om farliga och roliga saker.

Parken med Siri, Amanda, Henrik, Petter och Dennis.
Politiska samtal, småtjafs, mat och glada miner.
Kajen med Siri och fin hemmagjord båt som tyvärr inte skulle till Finland..

Jag älskar sommaren. Och nu känns det nästan lite bättre.
Jag kan nästan skratta åt det. Åt honom. Nästan.
Men egentligen inte alls.

Och så aldrig mer.
Tack.





(jag är ledsen, hittar inga bilder från tidigare år.)

Det regnar.
Det är nästan så att jag känner stämningen från förra året. Att jag känner doften av förra årets blöta asfalt. Den där skolavslutningen som inte var någon riktig avslutning utan bara mest ett stort tungt moln. Och en massa vatten.
Jag minns den dagen. Jag minns Siri och jag minns Pegah. Jag minns våra kläder och jag minns Station och jag minns kaffet och jag minns Ludvig och jag minns kylan. Den eviga, gnagande kylan som förföljde mig, långt in på nätterna. Hela sommaren. Förbannade jävla regn som satt fast i mitt huvud, i mina tankar. Mardrömmar.
Fan.



Jag sitter i min skolavslutningsklänning och försöker förstå.
Försöker att inte tänka. Få alla bitar på plats.
Jag fattar fattar fattar ingenting.
Den enda som förstår är du, min bror. Du är den enda som förstår, den enda som kan få mig att gråta tills jag skrattar.
Du är den enda som ser. Den enda.
Jag vill inte minnas. Jag vill inte gå igenom det igen. Jag kan inte det. Jag kan inte falla en gång till. Förra gången var sista gången. Faller jag igen, går jag sönder och då kan ingen laga mig igen. Inte ens du, min bror.
Inte ens du.



Du är en enda som verkligen kan få mig att skratta.
Du är den enda som menar det när du ler. Du är den enda som verkligen kan få mig att känna att jag lever.
Du är den enda.
För jag älskar när du dansar och jag älskar när du skrattar och jag älskar när du pratar strunt som bara du kan och jag älskar när du ser på mig med den där blicken och jag älskar när du lyfter mig i dina armar och det kittlar i magen och hela världen snurrar och dina ben springer runt runt och mina ben flyger i luften.
Och jag tror att jag...
Du är den enda.

Jag tror han är en ängel
för det lyser som guld i hans hår
Jag tror han är en ängel
för ingen skugga faller där han går

och hans hjärtas djup är som det djupaste vatten
hans tanke når högt, högre än det högsta berg
och han sa att hans blod kom att rusa i kroppen
det rusade hett när han såg mina läppars färg

Jag tror han är en ängel
hela himlen här ovanför är hans
Jag tror han är en ängel
för han skrattar som om inga faror fanns

och hans hjärtas djup är som det djupaste vatten
hans tanke når högt, högre än det högsta berg
och han sa att hans blod kom att rusa i kroppen
det rusade hett när han såg mina läppars färg

Jag kan inte få nog.
Det blir aldrig för mycket Herman. Jag älskar varje sekund med honom i min omgivning, närhet. Jag kan inte få nog. Av hans skratt, hans leende, hans blick. I mitt huvud sjunger hans röst, hans ord. En vacker melodi.
Och varje sekund, minut, timma utan honom ekar tomt. Jag vill vara med honom alltid.
För jag kan inte få nog.



shouldn't tell you all I've got inside
but I just need to get it out
let me say it if you don't mind
it's only you I think about

when I see you, can't stop smiling
just want to hold on tight
I know that must be love no doubt
that must be love no doubt

And no, I won't admit it
Not even to my friends
They think I'm doing well
And I even lie to myself

Jag ljuger ju. Jag kommer visst sakna dom. Jag kommer inte sakna stämningen, luften bakom som hårda, kalla väggarna. Men jag kommer sakna dom. Vissa av dom. Riktigt mycket. Gemenskapen. Värmen. Tryggheten.
Jag vill ha det tryggt och varmt. Jag vill ha det precis så som jag har det med dom. Vissa av dom.
Jag söker saker som jag är rädd för. Varför gör jag det? Varför får jag en kick av söka efter saker som jag inte känner till, som skrämmer skiten ur mig? Skulle jag fortsatt även ifall det gick åt helvete?
Vad gör jag egentligen? Vem är jag? Vem tillhör jag?
Men jag erkänner. Jag kommer att sakna dom. Jag kommer att sakna dom riktigt mycket. Vissa av dom.

Får jag vara lite töntig?
Tack.

Då skulle jag vilja passa på att lägga upp en bild på min nya bikini som jag ska steka sönder med i sommar.
Min bröst ser i denna ut som två afrikanska hyddor och det äger.


Must get rid of this feeling att jag inte kan få nog.

Jag fortsätter töntighetstemat med att lägga upp bilder på andra coola saker som jag är fett sugen på att inhandla fast jag är alldeles för fattig för att köpa och har för dåligt samvete för att kunna konsumera.





Nu får det vara nog.
Jag har världens bästa smak och tack och hej.
Sommaren är bäst.

Grattis på födelsedagen, Herman!

Yours is the first face that I saw.
I think I was blind before I met you.
I don't know where I am.
I don't know where I've been.
But I know where I want to go.