Petrur

Han sitter på gungan när hon kommer. Gungan där hon och Karl Nilsson flera gånger suttit, först gnabbats med varandra, sedan pratat.
Hon tycker inte om att han sitter där.
Och de röda strimmorna i håret är inte ett dugg fina, det ser bara töntigt ut. Töntigt och pretto.
När Micke får syn på Puck ler han stort, ropar hej och ställer sig upp, liksom för att krama, men när han ser Pucks min backar han. Med armarna i kors ställer hon sig, lutar ryggen mot den järnkalla gungställningen.
"Har du skaffat dolt nummer?" säger hon.
Micke tittar ner i sanden, en kork från en lokaflaska ligger där, han rycker på axlarna.
"Eh... nä" börjar han "Men jag knappade in det... för du har ju inte svarat på ett tag så jag tänkte att du kanske skulle svara om du inte visste vem det var, typ."
"Jahaaa... Så du fattade alltså att jag inte ville prata med dig?"
Micke tittar osäkert på henne.
"Och ändå ringde du?" fortsätter hon.
"Ja. Jo"
"Lite desperat, va?"
"Men vad är det? Är du arg för nåt?"
"Verkar det så, Mikael?"
"Ja, faktiskt."
"Jaså."
"Men kan du inte sätta dig i alla falla? Så vi kan prata?
"Står så bra så"
"Okej, okej"
Micke håller upp händerna, som för att hon ska sluta skjuta på honom.
Puck kommer att tänka på sin gamla mintgröna vattenpistol.
"Jaha, men vad ville du?" säger hon med en uttråkad suck "Jag är lite busy, så jag måste typ gå in"
"Nej fan gå inte in!"
"Men säg nåt då."
"Ja, men du är så, jag vet inte, arg"
"Hej då, Mikael" Puck vänder sig om.
"Nej vänta, jag ska!" Micke reser sig stressat upp. "Jo, men jag ville snacka med dig för det känns som det har blivit lite fel på sista tiden"
Han ger henne en skygg blick.
"Alltså, jag vet inte" Fortsätter han "vi har ju inte setts på ett tag nu och jag fick bara för mig att ringa dig och så har du inte svarat och jag märkte liksom hur jobbigt jag tyckte det var och hur mycket jag verkligen vill prata med dig och så började jag tänka om lite... Ja, vi sa ju att vi skulle vara kompisar, men alltså, jag tycker inte det längre"
"Nej, det tycker inte jag heller"
"Inte?" Micke skrattar till, men Puck stämmer inte in i skrattet.
För man kan faktiskt inte skratta sönder allt, hon har försökt, hela sitt liv har hon försökt, typ, vad min pappa jobbar med, äh, jag vet inte, jag har ingen pappa, men nä, han är inte död, och känn dig inte dum som frågade, för I am over it, som man säger, haha, ja, han valde att dra efter skilsmässan när jag var elva, han stack till Kina faktiskt, av alla ställen, haha, låter som ett skämt nästan va, som om han åkte på låtsas, haha, men nä, inga brev fick jag och nä, han ringde mig inte heller, så man kan väl säga att han lämnade mig för gott, helt enkelt, sånt är livet, I guess!
Ingen ska någonsin komma nära.
"Nej, för att..." Säger Micke och börjar komma närmare. "Jag tror jag bryr mig om dig mer än vad jag fattade, liksom"
Puck kan inte tro att det är sant, men han försöker faktiskt kyssa henne.
Misslyckas, misslyckas.
Blir häftigt ivägputtad.
Ramlar nästan baklänges.
Chocken i ögonen.
"Dra åt helvete" fräser Puck. "Tror du att jag är helt jävla dum i huvudet, eller? Tror du inte jag fattar nåt då, eller? Tror du inte jag vet om det där med Ida? Ida! Vet du vem jag menar kanske?"
Färgen försvinner från Mickes ansikte.
När han är blek ser hon att han har finnar på hakan.
"Shit" säger han och sätter sig på gungan igen.
"Shit?" upprepar Puck och saliven flyger. "Shit! Ja, shit är det! Allt är shit! Hela mitt liv har varit shit men du ska fan inte göra det sämre! Stick härifrån, dra till din jävla Ida! Schysst namn du, schysst om man ska rimma på det, du!"
Micke sväljer några gånger.
"Jag tänkte faktiskt berätta..." börjar han.
"SYND att du inte gjorde det!"
"Men alltså, fatta lite nu, jag kommer typ precis från Malmö, ja, hon bor där, jag var där i helgen, bara för att säga att det är slut. För jag... har blivit kär i nån annan."
Puck fnyser.
"I dig", fortsätter Micke och stirrar ner i sanden. En hund har bajsat i en grop.
Han ser ledsen ut.
Här hade de kunnat mötas i en kram, kyssas, bli ett par. Som hon längtat efter. En hals att ha näsan emot. En famn att slumra i. Någon som viskar snälla saker i mörkret.
Det är för sent.
"Synd", svarar Puck och rycker på axlarna. "För jag är inte kär i dig."
Hon vänder sig om, går hem.
Och när hon kommer in på sitt rum tar hon det lilla dragspelet från bokhyllan, tittar på det en sista gång och trycker ner det i papperskorgen.

- Det fattas en tärning
Johanna Thydell