Petrur

Det regnar.
Det är nästan så att jag känner stämningen från förra året. Att jag känner doften av förra årets blöta asfalt. Den där skolavslutningen som inte var någon riktig avslutning utan bara mest ett stort tungt moln. Och en massa vatten.
Jag minns den dagen. Jag minns Siri och jag minns Pegah. Jag minns våra kläder och jag minns Station och jag minns kaffet och jag minns Ludvig och jag minns kylan. Den eviga, gnagande kylan som förföljde mig, långt in på nätterna. Hela sommaren. Förbannade jävla regn som satt fast i mitt huvud, i mina tankar. Mardrömmar.
Fan.



Jag sitter i min skolavslutningsklänning och försöker förstå.
Försöker att inte tänka. Få alla bitar på plats.
Jag fattar fattar fattar ingenting.
Den enda som förstår är du, min bror. Du är den enda som förstår, den enda som kan få mig att gråta tills jag skrattar.
Du är den enda som ser. Den enda.
Jag vill inte minnas. Jag vill inte gå igenom det igen. Jag kan inte det. Jag kan inte falla en gång till. Förra gången var sista gången. Faller jag igen, går jag sönder och då kan ingen laga mig igen. Inte ens du, min bror.
Inte ens du.



Du är en enda som verkligen kan få mig att skratta.
Du är den enda som menar det när du ler. Du är den enda som verkligen kan få mig att känna att jag lever.
Du är den enda.
För jag älskar när du dansar och jag älskar när du skrattar och jag älskar när du pratar strunt som bara du kan och jag älskar när du ser på mig med den där blicken och jag älskar när du lyfter mig i dina armar och det kittlar i magen och hela världen snurrar och dina ben springer runt runt och mina ben flyger i luften.
Och jag tror att jag...
Du är den enda.