Sommarpsalm
Tänk vad man kan hitta på när man har viktiga saker att göra. Jag provar nya sommarklänningen och sätter på min finaste gula ögonskugga och mitt finaste röda läppstift och dansar över golvet med Billy Joel i min famn. Och snurrar runt runt med mitt nya paraply och den enda som ser mig är du. Min kamera. Mina lilla silvriga kompaktkamera. Men jag nöjer mig så. För så här gör jag nästan bara på sommaren. Och det är ett gott tecken.
Filmisar
Visste du att min dator har en mapp son heter prylar. Där sparar jag alla bilder på mig själv. Det är nästan lite sorgligt när jag tänker på det. Fast på riktigt har jag högre tankar än så om mig själv. Här är i alla fall några av de där prylarna.
Tack My
Måndagströst
Det här är min måndagströst. Det är inte många skoldagar den här veckan och ändå känner jag mig så uppjagad. Det är så mycket som ska göras och samtidigt ingenting. Och jag gör inget. Jag sitter och tittar på bilder som får mig att vilja leva i stunder där man glömmer allt. Som i helgen. Jag levde bara där, bland blinkande lampor och ekande bas. Bland skratt och glasklirr och jordgubbar och ballkongsamtal. Jag vill leva den här helgen också.
Idag
Jag har träningvärk i vaderna och är rätt snurrig. Så jag njuter av mina presenter och bilder och önskar att gårdagen hade stannat lite längre.
Bort, bara bort.
Jag vill åka tåg. Jag vill se länder springa förbi utanför fönstret. Jag vill öppna och känna vinden, luften från platser jag aldrig varit förut. Jag vill tänka, jag vill längta. Jag vill låtsas att det här är alltid. Jag vill sätta ner fötterna på stationen i Berlin, i Venedig, i Split, i Wien. Jag vill känna värme och gräs. Jag vill bära min tunga väska till rummet, jag vill byta kläder och gå ut på gatan. Smälta in. Jag vill gömma kartan och låtsas att jag är en del av alltihop, att jag hör till. Jag vill gå hand i hand med mina vänner, över kullerstensgator, jag vill dansa bort nätterna, jag vill drömma på en strand. Jag vill sitta vid havet, på en brygga någonstans och lyssna på solen som går ner. Jag vill vara på gång. Jag vill vara där, på väg. Jag vill skriva hem, på vykort föreställande det vackraste som finns. Jag vill resa. Jag vill åka tåg. Jag vill iväg.
18 år
Igår var en fin kväll. Igår var min 18-årsfest och alla mina fina vänner var här. Mina ögonfransar var långa som giraffhalsar och jag kunde knappt hålla ögonen öppna. Men jag var tvungen, ville inte missa en sekund. Och jag dansade med händerna i luften, sträckta mot taket. Ville nå skuggorna som dansade över mig. Jag frös på bron med världens bästa Tove och världens bästa My. Jag satte mig i soffan bara för att få titta på alla de där fina, när de dansade och skrattade och sjöng. Tiden flyger, det är det bästa på något sätt. Och att jag inte har några bilder från igår gör mig mest glad. Jag hade så roligt, hade inte tid att ta bilder.
Pussel
Och jag vet att det är dumt men jag kan inte låta bli att nästan lite arg av avundsjuka då jag läser niotillfem-bloggen. Jag vill så gärna också. Jag längtar inte till New York eller USA på något sätt. Jag vill bara ut. Jag vill komma till ett ställe där jag känner samma sak som jag gjorde den där våren, när alla bitar bara föll på plats och allting blev rätt. Jag bara plötsligt förstod meningen med allt. Så vill jag känna. Jag vill hitta en gata, en lägenhet, en liten butik, caféer, uteställen, parker som är jag. Som får allting att falla på plats. Men jag ska inte leta. Jag ska bara åka. Och jag hoppas att mina pusselbitar vill följa med.
Jag längtar mest av alla
Jag längtar till lördag. Jag är nog den som längtar mest. Jag längtar efter att dansa bort allt och jag längtar efter att få ställa mig på sidan och bara titta på er. För den synen är den bästa som finns. Och jag längtar efter att få fixa och köpa lösögonfransar och rosta mandlar och nötter och baka rotsakschips och allt sånt där kul. Jag skulle aldrig göra det här om jag inte älskade fixet så mycket. Och jag skulle heller inte göra det om jag inte älskade mina vänner så innerligt. Men det är väl uppenbart.
Kortare nu än då
Det mest märkliga med att klippa sig är att man inser det inte riktigt förrän man hoppar in i duschen och upptäcker att man knappt har något hår kvar att tvätta. Jag älskar den upptäckten. Lika mycket varje gång. Igår såg jag ut som en 60-talsbrud, när jag kom ut från salongen. Nu ser jag ut som en Eva och inte gillar stylat hår och som älskar känslan av nyklippt, mjukt, flygigt hår. Jag gillar det bäst så. Och så här ser jag ju inte ut. Det är kortare nu än då. Men jag har brist på foton.
19 juni 2011
Jag vill köpa sommarkläder. Men för vilka pengar då? Jag måste spara. För om mindre än en månad åker vi. Då bär det av till Berlin och sedan vidare ner. Jag längtar efter tåg. Jag längtar efter kaffe på uteserveringar och dansgolv långt in på småtimmarna och promenader i storstäder, gräs, konst, stränder, hav. Men mest av allt längtar jag efter att få vara med er. Jag längtar efter ert sällskap på alla dessa platser. Jag längtar tills vi rullar ut ur umeå med väskorna fulla av kläder, och skor och badkläder och reselakan och handsprit och plåster. Och kropparna fulla av färväntan. Och kameran tom och nyladdad. Jag längtar tills vi åker. 19 juni 2011.
Inte riktigt riktig
Det här är en dagbok. Där jag inte vågar skriva allt, men skriver för mycket. Jag tror jag behöver ett skrivblock och en penna. Där jag kan skriva på riktigt. Det här blockerar mig. Det här är fiktion. Jag är bokstäver. Jag är många jag. Men det finns en som jag identifierar mig med. Hon är också fiktion. Hon finns inte. Hon är jag. Hon heter Jenny. Och jag klädde ut mig till henne för ibland tror jag att jag är hon.
Man blir så fånig när man är kär
Jag är kär i Herman. Det har jag varit i två år. Och jag minns fortfarande precis hur snygga hans ben var i dom där snygga byxorna, den där gången på biblioteket. Jag satt på golvet och han ställde dig rakt framför mig och satte sig ner. Mitt emot. Jag dog. I alla fall svimmade. Nästan. Han var snygg. Så snygg att jag nästan tappade andan. I alla fall inte kunde prata. Men han var lätt. Han såg mig och han tyckte jag var rolig och han var som jag, jag kände det. Han var den enklaste personen jag träffat och jag ville aldrig gå därifrån. För våra ben rörde varandra. Och när jag ställde mig upp, hörde han min höft smälla för första gången. Jag vet inte varför jag minns det. Kanske för att han brydde sig, undrade om det gjorde ont. Det gjorde det inte. Inte som jag kände i alla fall.
Och jag kan inte minnas att jag någonsin känt mig så uppskattad som när han valde att sätta sig bredvid mig istället för bredvid de andra, i mitten av allt. Jag var inte cool och inte viktig och ingen mittpunkt, men jag var där och jag fanns och han såg mig. Och jag minns när han missade bussen och ringde och frågade om jag ville ses. Jag ville inget hellre. Och vi gick omvägar för att dra ut på tiden och jag såg inte bojen i vattnet så han fick stå nära och peka. Och jag kände hans arm, hans kind. Jag vet, man blir fånig när man är kär. Men jag är det, så jag är fånig. Jag är kär i Herman och det har jag varit i två år.
Texter
Jag skrev först ett inlägg som sa att jag är stressad och orolig och att jag skakar av alla tankar. Stackars lilla mig. Pressen och kraven och målen. Men tack och lov för texter. Tack och lov för att jag var så otroligt flitig med att skriva ner allt jag tänkte förut, när allting var för stort och tungt att tänka att jag inte klarade av att ha det i huvudet. Vilket perspektiv. Att jag skrev de där orden för ett år sedan är nästan obegripligt. Att jag bara kunde se detaljerna, inte orkade leta efter någon helhet. Att jag kan vara så ny. Och att mitt största problem är att jag är stressad. Herman har rätt, jag har blivit en mycket lyckligare människa. Jag är lycklig att stress är mitt största problem. Det får det gärna vara för all framtid. Man måste hela tiden jämföra, man får inte glömma det. Tänk på Laika.
Valborg
Jag hade världens finaste valborg. Jag menar det på riktigt. Valborg brukar alltid varit lite ångestfyllt. Det finns som något krav på att man ska ha roligt, man ska fira och vara så himla glad. Helst ska man väl supa, enligt många men det spårar ju alltid ur. Alltid då det finns ett krav.
Men i år. I år var det så helt annorlunda. Vi firade inte riktigt valborg ändå, inte för jag. Visst det brände skönt i ansiktet vid elden, men det var egentligen inte brasan jag ville ha, utan promenaden. Att få gå med er dit och tillbaka. Och för mig var det mer som att jag firade att jag känt er i två år nu. För det har jag, faktiskt väldigt ganska exakt nu, två år. Och utan tvekan, det är de bästa två åren av mitt liv. Jag har de bästa vännerna i hela världen.
Och Kasper, brännboll var en bra idé. Det var en bra idé med oss, klockan mitt i natten, klockan väldigt mörkt ute. Jag måste erkänna, det var det. Och jag hade väldigt roligt.
Och grillning och brasa och dans till stroboskop och te och film och brännboll och fika. Och när vi vaknade nästa morgon och dukade upp frukosten och alla satt, slitna och morgonruffsiga vid matbordet kändes vi nästan som en familj på riktigt. Och jag kunde inte låta bli att drömma om ett hus med er, ett kollektiv med många rum och stora fönster. Jag kunde inte låta bli att älska den tanken.
Och Kasper, brännboll var en bra idé. Det var en bra idé med oss, klockan mitt i natten, klockan väldigt mörkt ute. Jag måste erkänna, det var det. Och jag hade väldigt roligt.
Och grillning och brasa och dans till stroboskop och te och film och brännboll och fika. Och när vi vaknade nästa morgon och dukade upp frukosten och alla satt, slitna och morgonruffsiga vid matbordet kändes vi nästan som en familj på riktigt. Och jag kunde inte låta bli att drömma om ett hus med er, ett kollektiv med många rum och stora fönster. Jag kunde inte låta bli att älska den tanken.
