Petrur

Jag vet inte vad det är som äter mig inifrån. Kan det vara ljuset eller värmen som aldrig verkar vilja stanna. Stressen över allt som inte hinns. Stressen över allt som inte orkas, över allt som inte går. Ånger tror jag. Jag gör som den där hösten för länge sedan. Jag tänder ljus och jag försöker leka rymden. Jag försöker leka tidsfri och alldeles, alldeles lugn. Men stressen av att inte veta. Kaoset som ska göra mig kreativ. Kaoset som blockerar, som inte släpper. Och suset i öronen som inte försvinner.

Vi räknar med tio tusen. Jag tyckte alltid att tio tusen kronor var så mycket när jag var liten. Så ogreppbart. Precis som jag tyckte att lekhallen på dagis var enorm. Man kunde knappt se över till andra sidan, så stor var den. Och när jag kom tillbaka hade den krympt. Nu har pengarna krympt. Jag räknar med minst tio tusen för tågluffen och det känns inte alls ogreppbart. Det enda som känns overkligt, ogreppbart nu, är det här, att vi ska göra det. Vi ska verkligen göra det på riktigt och snart. Som jag har längtat. I år.

Herman får mig att drömma. Och det här kan låta fel men han får mig att drömma om att komma bort. Men det är inte fel, det är rätt. Han får mig att tänka och han frågar, han undrar och han får mig att undra. Vad vill jag? Och vad menar jag när jag säger att jag vill bort, varför vill jag iväg? Och till vad?

Att filma sina vänner är något man borde göra oftare för man blir så förbövlat glad då man får uppleva stunderna igen. Och jag vet att det kallas för japansyndromet, att man inte kan leva på riktigt utan ser allting genom en kamera. Men det stämmer inte. Jag lever och jag älskar att spara det vi har.

Nu står satsen med chocolate chip cookies och väntar på att få skjutsas in i fryser över natten. Imorgon ska här bjudas på kakglass, glasskakor och jag längtar redan efter mina fina vänner. Jag hade inte kunnat ha en bättre vecka. Tisdag fikakväll, onsdag dagen-efter-segis-fika på schmäck, torsdag fika på station och jazz på kvällen, idag fika på station och bakning på kvällen, imorgon fikakväll med världens bästa vänner i hela världen.

Att fika med vänner på station och låta solen göra som den vill, att inte riktigt bry sig. Och att känna sig tryggare än tryggheten själv tillsammans med familj och längta efter någonting vackert. Och att gå på jazzklubb med My och William och stampa svåra taktarter tillsammans med medelålders och att lyssna efter snön som smattrar mot taket i bussen. Och att sätta gråten i halsen och göra om det till ett skratt. Och att bli så liten och fylld med tankar på bara en sekund. Och att inte kunna sova.

Jag är glad att ipoden hade slut på batteri. Det gjorde att jag kunde höra smattret mot busstaket, på vägen hem. Jag gillar inte snösmatter men då mörkret hälsar på är allting mer på riktigt. Fast tvärt om.

Gästblogg av Björn!

Hon frågade mig vad jag gör i Umeå nu för tiden. Och jag tänkte, vad gör jag här? Jag sitter på café och låter dagar springa iväg. Och jag längtar ut i världen. Men också har jag världens bästa vänner och jag går på fester på tisdagar då alla andra sover och jag lever mer än någonsin.










http://overenkoppthe.blogspot.com/

Idag var det söndag på en onsdag. Det var blåsig söndag eftermiddag inne på schmäck och kaffekoppar slamrade och det luktade kakor och mackor och godis. Och parfym och skratt och sömniga ögon efter igår. Och jag måste erkänna att jag älskar er för jag har världens bästa vänner.

Solen skiner och det luktar asfalt. Jag har känt det hela dagen. Till och med då vi satt i filmsalen med neddragna persienner och frös så vi skakade, till och med då kände jag det. Våren. Solen och barmarken, ljudet av smältande snö och människor i vårskor. Smaken av kärlek och drömmar och förvirring. Allt det där vi måste känna. Och på bussen hem, kände jag för en stund, pirret i magen och den stickande doften av rök, som då jag dansade in våren och snurradesnurradesnurrade tills väggarna föll in. Och jag tänker på Tove när jag hör den här låten. Därför gör den mig glad. Därför lyssnar jag på den. Och låter den fylla mitt bultande hjärta till brädden, till över kanten, till spränggränsen. Snart dansar det ut ur bröstet på mig, min lilla blodpump. Av lycka, av musik, dans, rädsla, längtan. Allt det där vi måste känna, måste ha för att få vara människa. Och det vill jag vara, jag älskar att leva.