Petrur

Fniss och prat och höga skratt hörs från rummet längst ner i huset. Det är visst någon som ligger vaken ännu. Två röster hörs, två fniss, två hjärnor. Två kroppar som delar säng och försöker samsas om täcket, skrattar åt varandras fåniga ord. Två hjärnor som delar känslor, tankar. Två som har en sak gemensamt; det är bara nuet som räknas och just i detta nuet är det här det absolut finaste som finns. Vänskapen. Och närheten och allt det där som man känner. Trots att klockan är mitt i natten så finns ingen sömn, ingen trötthet. Just i detta nuet finns bara detta, de två, just där. Bland prat och skratt och glädje.
För stört av allt är kärleken och viktigast av allt är vänskapen.


Foto My Starbrink
http://overenkoppthe.blogspot.com/

Jag mår lite illa. Fast det hör väl till då kanske. Det här var den kortaste julaftonen i mitt liv. Och en av de finaste. Förmodligen för att jag hållit mig sysselsatt hela dagen med matlagning, bakning, julklappsrim och pepparkakshus. Imorgon blir det jul igen. Julafton på juldagen eftersom att inte alla fick vara med idag. Och det är ju tur eftersom det var min kortaste jul någonsin.

Ikväll är det stjärnklart. Molnfritt. Jag vet ju att molnen inte är något lock på mitt liv men jag känner det så. För ikväll känner jag någonting större. Jag känner rymden, universum, luft. Jag känner livet närmare och jag känner det större än förut. Jag känner att det är närmare till stjärnorna och det känns inte tungt att andas. Det känns som om någon låtit mig leva mer än vanligt idag. För ikväll är det stjärnklart. Molnfritt.

Jag är inte alls trött fast jag önskar att jag var. Jag är bara uppjagad. Stressen har lite svårt att släppa taget och jag tror det är bra för det finns ju trots allt en del saker man måste göra. Men jag struntar i det ikväll och jag låter stressen sitta där den sitter och jag tittar inte ens dit. Jag slår in paket med fint papper och tråd och lackar och minns julfika från förra helgen.
Och det är som Herman säger, jag har blivit mera julig i år, mer än vanligt. Det är sant för jag vet ju nu att lycka är en färdighet och jag har bestämt att om man ska göra något så ska det göras ordentligt. Då blir jag gladast. Och som jag säger till dig, Arvid, det är skönt att vara glad för det gör en väldigt glad.

Nu ligger kokoskola, rocky road, kolakakor, syltkakor, tryfflar och lussekatter och väntar inför julen. Men man får smaka redan nu. Men på riktigt är nöjet inte att snaska julgodis utan att piffa. Att tänka ut och planera, blanda och röra och hälla upp och fixa till. Och lägga upp och bjuda på. Det är det bästa. Och jag ska fortsätta med ischoklad med kaffebönor, knäck med ingefära och chokladgräddkola.
Men dagen började med att jag vaknade kl åtta av att väckarklockan ringde. Men visst är det lättare att vakna när man vet att man får somna om, att när man druckit lite te med Herman och han kilat iväg till sina små basketflickor, så får man lägga sig i sin varma säng och somna om. Ändå gör man inte det. I en och en halv timme åt jag frukost. Fast det var mest te och tidning. Nu är det julfint på min våning och på bibliotekscaféet var det varmt och glöggteet smakade gott och pepparkakorna smakade blött av teet. Och ute var det kallt men jag älskade det. Idag. Och ingenstans på stan har dom det där bruna inslagningspappret.
Jag rörde ihop kola på tio minuter och den blev bra trots att jag läste fel i receptet.
Jag är kär i den här dagen. Och imorgon kommer My hem. På Lucia och allt.

I mitt rum lever ingen. Här är alla lite döda, fast tvärtom, för här finns ingenting som säger att här bor jag. Rebecka sa en gång att ett rum ska vara lite stökigt, lämna saker framme som berättar att här bor någon, här lever någon som slänger strumpbyxor på golvet och lämnar teckningar och cd-skivor på skrivbordet. Så är inte mitt rum. Och jag tänkte att mitt rum är inte äkta. I mitt rum finns ingen som säger här bor jag. Men. Det är så jag vill. Tomt och obebott. Fast levande för sig själv. Mina ytor ska andas på egen hand. För jag tror att det går också.

Nu vill jag ha dig tillbaka.

Och jag vill leva i det här ögonblicket. Det som jag hade. Sommarnatt och tända ljus och vacker stämma och vackra ord på vacker spanska. Och vänner. Så länge, länge sedan. Jag vill leva i det ögonblicket. Åtminstone en gång till.

Det finns ingen ork kvar och ännu mindre finns det någon tid. Och inte blir det bättre heller för att jag saknar min finaste och vet att hon känner sand mellan sina fingrar och varm vind mot sina ben och att hennes liv just nu helt har stannat upp. Eller lever mer än någonsin. Jag vet inte. Jag vill i alla fall vara med min finaste och jag vill känna sand mellan mina fingrar. Fast just nu nöjer jag mig med att slå in julklappar och baka lussebullar eller bara att städa. Vad som helst som viskar att julen är här och att jag kanske inte behöver vara så förbannat stressad. Och jag har lärt mig nu, att det är inte julens fel. Den bara ligger där och hjälper till lite på traven. Det är allt annat. Som kryper in i mitt huvud och bestämmer sig för att flytta in ett par veckor.
Min dag började ju fint i vart fall. Med en Henrik och en Herman på bussen som sa att vi ska göra någonting roligt på nyår, något som är lika roligt som förra året. Fast jag vill ju känna sand mellan mina fingrar. Eller bara lussebullsdeg. Det går också bra.