Petrur

Jag såg att du har en vän som heter som jag. Så som du ville kalla mig. Jag undrar om du tänkte på mig när hon kom in i ditt liv. Jag hoppas att du tänkte på mig då. Jag hoppas att du minns mig.

Solen solen solen! Den kom fram till sist. Även fast det kanske inte varar länge, kanske bara tio minuter så är det värt varje sekund att njuta av. Solen värmer marken. Äntligen äntligen äntligen kommer jag kunna sova ordentligt.

Turkiet






Överkalix







Österlen







Köpenhamn



Tivoli, Köpenhamn

Idag började skolan och jag försov mig. Såklart. Fast ingen märkte för jag kom i tid. Ettorna var många och peppade. Fast inte lika peppade som jag för jag flög upp och ner och skrattade och pratade hela dagen fastän vädret tynger ner mitt huvud och min kropp så själen ligger platt på marken. Det är inte riktigt sant, men det lät snyggt. Jag har ju mina vänner och nu är dom väldigt många på skolan, nu när ettorna har kommit. Efterlängtade ettor!
Nu har jag ställt två veckarklockor plus pappa på väckning till imorgon för att försova sig är det värsta som finns. Speciellt när man ändå bara drömmer mardrömmar.

Jag slutade rita. Det var dumt av mig. Kanske är det ännu dummare att jag säger att jag slutat, för då blir det svårt att börja igen. Fast det är inte jag som säger det. Jag tänker att jag väntar tills jag hittar något att måla av. Jag försökte måla av Herman men jag blev rädd att det skulle bli fult. Inte tillräckligt bra för honom.

Grå blåst. Mörker och tända ljus. Tårar och Moto Boy. I en säng, varm klibbig och tyst så tyst. Jag känner på ditt hjärta och ser din halspulsåder som slår i takt med musiken. Och där. I mörkret kan jag känna hur ditt hjärta slår för mig, med bara handen. Musiken får mig att känna så mycket. Allt. Moto Boy får mig att känna My, mörkerbussresa, kyla, natt, Herman, kärlek. Jag vill spara allt det här i en bild. Jag vill ha musiken och doften och huden och hjärtslagen och mina tårar mot tyget och jag vill ha dig i en bild. Jag vill ha alla intryck. Jag vill ha verkligheten. Jag vill ha musiken.

Jag älskar ditt hem. Jag älskar att det är allt det som inte vi har. Och jag älskar hur det knakar och brakar och knäpper. Och lever. Och andas och finns på ett helt annat sätt än mitt.Och när jag är hos dig ser jag bara det vackra, som om jag hade solen i ögonen. Jag älskar att vara hos dig för det betyder du.

den 18:de augusti 2009 satt vi i midgårdsskolans caféteria och var blyga och nervösa och en aning rädda. Rädda för att säga fel, vara fel, skratta för mycket, skratta för lite. Vi kanske till och med var en aning rädda för varandra. Jag minns att jag var rädd, panikslagen över min totala lust att bli vän med er. Jag ville att ni skulle stå mig nära, att jag skulle kunna prata med er, att det skulle vara naturligt med er. Jag längtade så  men jag visste inte efter vad. Nu vet jag.
Vi hade brunch i Rådhusparken, jag, Tove, My och Evelina. Och jag bakade matmuffins och kikade på Nancy Wilsons musik för jag vet att Sara har bra musiksmak.

Lugg lugg lugg. Överallt lugg.
Jag väntar på någon vacker och jag väntar på att benen ska orka ta mig ner till affären och handla till brunch med mina älskade kamrater imorgon. Jag längtar efter er så.
Och jag har lugg. Lugg lugg överallt man ser. Men jag tänker inte visa idag. Pilutta dig.

Jag minns när vi lyssnade på den där låten, du och jag. Det var för drygt två år sedan och vi låg på en madrass i mitt rum. Den falska sången och elgitarren skrek ur din mobils fjuttiga högtalare. Vi tittade upp i taket och du sa att du tänkte på mig. När du hörde den där låten. Texten. Tänkte du på mig. Och på honom. Jag grät. Och jag frös och jag blundade så hårt jag kunde och önskade att när jag öppnade ögonen igen skulle det sluta gör ont. Det gjorde det inte. Jag grät. Och även om du inte såg det och även om jag bara inbillade mig tårarna så var det så för mig. Så grät jag. På andra sidan skinnet grät jag. Och precis där, just i det ögonblicket kändes det som om mitt hjärta gick sönder och förblev trasigt. Och även om jag bara inbillar mig att det hemska fortfarande finns kvar när jag öppnar ögonen, så är det så för mig. Det är min verklighet. Även om du inte ser det, bästa vän.

När en dröm blir till verklighet förstår man det inte. För i drömmen ser det inte likadant ut. I drömmen skiner solen starkare och i drömmen hörs musik någonstans ifrån och i drömmen smakar bären sötare än dom gör i verkligheten. Men i min verklighet igår var det annorlunda. I min verklighet sken solen starkare än i drömmen och i min verklighet hörde jag vacker musik någonstans ifrån och i min verklighet smakade bären sötare än någon dröm någonsin kan erbjuda. Och i minnet kommer solen alltid lysa starkast och i minnet kommer alltid bären smaka sötast och i minnet kommer gräset alltid vara högt och grönt och min hatt stor och svalkande och pojken snäll och vacker och vinden varm mot mina bara ben. Och bilden av solen som lyser genom löven på den vackres ansikte, kommer alltid att sjunga för mig när jag sluter ögonen.
I min verklighet var allting vackrare än i drömmen. Så är det när en dröm blir sann.