Petrur

Imorgon bär det av till London. Jag vet att jag kommer att älska det. Jag älskar ju stora städer, ljusen, ljuden, människorna. Men just den här gången känns det jobbigare än någonsin förut.
Jag skulle kunnat klara mig med den här skitstaden ett tag till. Kunna fortsätta på det jag bygger upp så fint. I min egen takt. Muren, som jag alltid bygger. Muren där bara vissa får komma in.

Men London. London blir bra.
Ge mig en paus, ett slut, en början på något nytt.
Jag kommer att sakna er mina vänner. Men jag ska inte vara borta länge. Ni kommer inte ens att märka det. Men jag kommer tillbaka och jag kommer att vara så lycklig när jag kommer tillbaka och ser solen och alla emos på apberget och kan snacka så jävla mycket skit i parken, snacka skitpunk med Arvid i våran älskade jävla skitstad.

Jag kanske tycker om den här staden ändå. Jag kanske faktiskt tycker om den. Ibland.






Om jag fick skulle jag vara med dig alltid, Alexander.
Jag älskar ditt jävla snack. Jag älskar dina stora, intensiva rörelser och långa utläggningar om allt. Jag skulle kunna lyssna till dom alltid. Bara luta mig mot din axel och låta dig prata. För när jag är med dig känns allting så fint, så vackert och bra.

Dripp dropp,  dripp dropp,  dripp dropp,  dripp dropp
Vad är det som regnar på vårt paraply?
Vad är det som snöar ner från skyn?
Jo, vatten, vatten bara vanligt vatten
Dripp dropp,  dripp dropp,  dripp dropp,  dripp dropp.


http://afterglow.blogg.se

Ja, mina vänner, det regnar. Men det är ju bara vatten. Det faktiskt öser ner och det är galet och konstigt men jag älskar det. Det är mörkt och alla är trötta och nere men jag älskar det.
"Det är en jävla skitstad, men fyfan vad jag älskar den" som dom säger.

Och alla är taggade på London. Utom Arvid, men han hatar ju alla städer om dom inte är Umeå, fast Umeå hatar han också. Och jag tycker väldigt mycket om honom.

O.C.
Kanske att det går att reda ut. Börja om på nytt.
Jag vill. Du har ingen aning om hur mycket jag vill.

Det är vår. Det är verkligen vår på riktigt nu. Snart sommar. Snart snart snart sommar.
Allting är så vackert. Man kan höra fåglarna sjunga igen. Doften av smält snö, blöt asfalt.

Våren är stor. Det är någonting i det hela som gör allting så himla viktigt. Det är som att man plötsligt kommer på hela meningen till allting, varför vi finns. Varför du och jag är som vi är. Varför man älskar dom man älskar. Varför jag faktiskt ibland kan känna att jag älskar den här staden. Att jag ibland faktiskt kan känna någon liten kärlek till Umeå. För någonstans, långt inuti mig måste den ju ändå finnas. Kärleken till min hemstad. Den måste ju finnas där. Jag kan inte hata den här stan. Inte så mycket. Inte helt och hållet. Det måste vara så, det finns kärlek. Ibland finns det.




Jag tycker så mycket om Amanda. Jag tycker så mycket om att vara med henne, prata med henne, krama henne och visa hur mycket hon betyder för mig. Men mest av allt tycker jag om att hon bara finns. Hela tiden i min närhet när jag behöver henne. Att bara känna närhet från en annan människa.
Jag vill vara med dig, hela tiden, med dig Amanda.

...och jag saknar Alexander...

Fall. Tak, fall. Fall ner på mig och gör världen lite vackrare.

Jag skulle göra vad som helst för dig. Jag skulle ta dig iväg, bort från allt. Flyga med mina vingar, bort. Om jag var en ängel skulle jag flyga. Jag skulle flyga för dig.


Jag älskar solen. Jag älskar asfalten och jag älskar ljuset. Jag älskar det mesta på våren. Jag älskar det mesta just nu. Himlen är blå, musik är det vackraste som finns, livet är viktigt, jag spelar och jag målar och jag skriver och snart är det slut på högstadiet. Aldrig mera grundskola. Aldrig mera lågstadie, mellanstadie, högstadie. Aldrig aldrig mer. Jag dömmer vackra drömmar om livet och sommaren och allting är bara så fin och stort och mäktigt. 
Jag har fått sommarjobb och jag älskar skåne. Jag älskar mina somrar och jag ska föralltid bo i skåne. Det är mitt hem, mitt liv.

Tack.