Petrur

Det är vår. Det är verkligen vår på riktigt nu. Snart sommar. Snart snart snart sommar.
Allting är så vackert. Man kan höra fåglarna sjunga igen. Doften av smält snö, blöt asfalt.

Våren är stor. Det är någonting i det hela som gör allting så himla viktigt. Det är som att man plötsligt kommer på hela meningen till allting, varför vi finns. Varför du och jag är som vi är. Varför man älskar dom man älskar. Varför jag faktiskt ibland kan känna att jag älskar den här staden. Att jag ibland faktiskt kan känna någon liten kärlek till Umeå. För någonstans, långt inuti mig måste den ju ändå finnas. Kärleken till min hemstad. Den måste ju finnas där. Jag kan inte hata den här stan. Inte så mycket. Inte helt och hållet. Det måste vara så, det finns kärlek. Ibland finns det.




Jag tycker så mycket om Amanda. Jag tycker så mycket om att vara med henne, prata med henne, krama henne och visa hur mycket hon betyder för mig. Men mest av allt tycker jag om att hon bara finns. Hela tiden i min närhet när jag behöver henne. Att bara känna närhet från en annan människa.
Jag vill vara med dig, hela tiden, med dig Amanda.

...och jag saknar Alexander...