Petrur

Imorgon bär det av till London. Jag vet att jag kommer att älska det. Jag älskar ju stora städer, ljusen, ljuden, människorna. Men just den här gången känns det jobbigare än någonsin förut.
Jag skulle kunnat klara mig med den här skitstaden ett tag till. Kunna fortsätta på det jag bygger upp så fint. I min egen takt. Muren, som jag alltid bygger. Muren där bara vissa får komma in.

Men London. London blir bra.
Ge mig en paus, ett slut, en början på något nytt.
Jag kommer att sakna er mina vänner. Men jag ska inte vara borta länge. Ni kommer inte ens att märka det. Men jag kommer tillbaka och jag kommer att vara så lycklig när jag kommer tillbaka och ser solen och alla emos på apberget och kan snacka så jävla mycket skit i parken, snacka skitpunk med Arvid i våran älskade jävla skitstad.

Jag kanske tycker om den här staden ändå. Jag kanske faktiskt tycker om den. Ibland.






Om jag fick skulle jag vara med dig alltid, Alexander.
Jag älskar ditt jävla snack. Jag älskar dina stora, intensiva rörelser och långa utläggningar om allt. Jag skulle kunna lyssna till dom alltid. Bara luta mig mot din axel och låta dig prata. För när jag är med dig känns allting så fint, så vackert och bra.