Petrur

Nu ska jag slänga iväg ett sånt här enkelt, sista inlägg innan jag går på sommar. För på sommaren bloggar jag inte. Mest för att jag inte kan. För att jag badar och solar och lever så mycket att det varken finns tid eller internet till det. Och imorgon bär det av ut i Europa, på stränder och uteserveringar och museer och marknader. Och på tåg och båt och buss. Och på hårda sängar, liggvagnskupéer och tågsäten. Det pirrar i magen och jag önskar mig själv sömn i natt för jag vet att det kan bli svårt. Nu bär det av. På sommarlov. Jag är tillbaka här i augusti.

Jo, det här var den bästa helgen på länge. Det var den mest efterlängtade och behövda. Att bara åka ut till en stuga utan el och vatten med de bästa vännerna som finns. Att bara få gå in i en annan värld och leka att det bara är vi som finns, med varandra. Det är det finsate som finns. Och som mamma sa och som My sa; det är tur att vi har så fina vänner. Det är tur att vi har varandra.

Jag dekorerar mitt rum och tar in sommaren. Jag kliar mina myggbett och blåser på brännässelsvidet. Jag längtar så tokigt mycket till imorgon då jag får cykla genom stan och känna solen och de varma vindpustarna. Jag längtar efter den kvava luften och det disiga solskenet. Längtar efter lukten av sommarvarm hud. Och ännu mer längtar jag till helgen, till Kaspers stuga, till sjön, till mina vänner. Jag längtar efter att bara få vara med alla mina finaste och bara leka kollektiv och låtsas som om ingenting annat finns, just då. Jag längtar till sommarlovet, då dagarna är helt ens egna att planera. Men jag har inte bråttom, jag måste dekorera först och ta in sommaren.

Jag vet inte hur det hände. Det bara blev. Sommar. På några dagar blev jag brun om kinderna och på några dagar insåg jag att det är varmt och på några dagar fick jag för mig att det är sommarlov. Så nu är allt förstört, eller räddat. För nu kan jag inte koncentrera mig mer. För jag har haft världens finaste långhelg. Med Herman och mormor och morfar och familjen och alla vännerna. Varm vind och grillning, solande och barfotadagar, cykelturer, utemiddagar, lek och sång och födelsedagsfirande för både Herman, Pekka och Ellen. Och faktiskt, har man inte insett det än så märker man att det är sommar nu, för alla fyller år.

Och så långhelg. Sommarlovshelg. Det är så det känns. När man sitter i parken och äter jordgubbar med vänner och när man cyklar i motsol och när gräset är varmt mellan tårna. När man grillar på balkongen och tar ett glas vin med föräldrarna efter maten. Då är det sommar och tiden finns inte. Man längtar knappt, för man har allt. Och du vet det, jag älskar sommaren. Mycket mer än jag hatar vintern. Förstår du då?

Det är finaste kvällen på länge och jag vill vara med alla. Men jag får inte tag i en enda. För en sådan här kväll har man att göra. Och vad gör jag? Jag sitter inne och tittar på Mia och Klara och ser solen utanför fönstret och klockan är halv tio. Jag vill ut. Men det är bättre när man är tillsammans. Ensamheten är det läskigaste. Så nu måste vi åka. Bort från det här, tillsammans. My kom hem. Kom så åker vi.