Petrur

Jag har bestämt att när det är lov så är det ens skyldighet att göra en riktigt bra och god och inte alltid så värst nyttig frukost. Igår blev det omelett och idag varma smörgåsar (jag hatar ordet smörgås). Ute smälter det. Det droppar och rinner. Det porlar inte riktigt än, men ha tålamod, ha tålamod.
Jag känner mig en aning ensam och en aning vårhög som jag har en tendens av att alltid bli såhär innan våren riktigt bryter ut. Och när den verkligen är här går jag in i mig själv. Herregud, vi har ju en hel vinter att ta igen.
Låt mig vara, jag kommer ut till er så småningom.
Och alla är så lyckliga och ingen behöver varandra längre och alla tävlar vi i tystnad om vem som är bäst, vem som har finast flickvän och vem som har allra roligast och vem som haft det tyngst. Själv vill jag gärna blunda och hålla för öronen då det sätter igång, men isåfall skulle jag behöva gå runt så jämt och jag vill inte missa någonting. För om man vill sova ska man redan ha gjort, tiden för ide är över och tiden för vakna timmar smyger sig på. Jag skulle vilja vara sådär rökelserökfylld och dansa tills jag faller omkull. Men mamma tycker inte om det. Hon tycker inte om röken som fyller huset och jag gillar inte blåmärkena, för det gör bara ont, det syns ingenting på mig. Och om inte smärtan syns på utsidan kan man inte bevisa den för någon. Men när solen kommer fram ska jag se till att få så mycket huvudvärk som det bara går och så lite till och så ska jag tända den där rökelsen och få ännu lite ondare och mina ögon ska bli alldeles rödspruckna och jag ska snurra tills jag faller. Det blir mitt vårskrik.