Petrur

Ibland känns det som om jag inte riktigt lever något liv. Inte på riktigt. Jag kanske bara är en figur i någon roman. Jag kanske inte är på riktigt. Ibland känns det bara så... overkligt, så genomskinligt. Och jag ljög när du åkte och jag sa att jag inte var ledsen på riktigt. Jag kom på sen att jag nog har glömt bort hur det är att vara ensam. Dom här långa kvällarna. Man blir trött av att vara ensam. Man blir också ganska ledsen och ganska fundersam. Och när det känns som att verkligen ingen finns.
Ibland bevisar jag för mig själv och alla andra att jag inte har något liv. För jag skriver här så fort jag tänker för mycket. Jag har glömt bort papper och penna. Något som för vissa kallades dagbok. Jag hatar det ordet.
Kära dagbok...
Jag önskar att du inte hade åkt. Jag önskar att du och du och du inte hade försvunnit ur mitt liv.
Jag önskar att du inte hade flyttat ifrån mig.
Det blir så ensamt här om kvällarna. Jag hade glömt bort det. För man saknar inte hästen förrän den är ute ur båset. Förlåt, älskade häst. Förlåt.