Petrur

Underbara, snälla dag. Underbart att vakna upp någon helt annanstans i någon helt annans vardag, med andra vanor och rutiner, med andra röster och andra skratt. Hermans rum var varmt och ute var vinden kall och hård. Men vi åkte spark ner för backen. Jag skrek av skratt. Och den känslan levde jag på hela dagen. Jag älskade farten och jag älskade vinden och jag älskade mörkret. Den här gången gjorde jag faktisk det. Inne på bussen var det varmt och tyst och mörkt. Inte som i stan där lysrören bländar och gör ögonen ömma och tårögda, där bussarnas gas och broms får magen att vända sig ut och in, där trötta och hungriga kroppar trängs bland svett och ytterkläder.
Jag var varm och mätt och glad. Allting rullade på även resten av dagen. Alla var så snälla och så glada. Planering och piano och lunch på Schmäck. Slumpen med fina klänningar och tokiga tanter. Godis och fynd på Kupan. Och det finaste sällskapen du kan tänka dig.
Ute var det kallt och frosten färgade träden vita och snön såg ut som saltflingor på marken.
Hemma var det lugnt och maten var god och mamma och pappa var glada och boken jag läste var underbart fin och Herman-kakan var underbart god och sömnen var efterlängtad. Och Herman som ringde, med sin snälla mjuka röst, var underbarast. Underbarare än någonsin kan tänka.