Petrur

Förut hade jag och Siri en ständig fredagsrepertoar. Det var inte riktigt meningen tror jag, det bara blev så. Och jag minns hur vi brukade gå och längta efter helgen just för detta. Vi åkte till stan och satte oss på valfritt fik. Oftast Station såklart. Där käpte vi kaffe och ibland en kaka och så satt vi där, bland alla tända ljus och prat och skratt. Utanför föll tunga snöflingor eller tusentals minismå regndroppar. Och där satt vi, i flera timmar och hämtade påtår efter påtår och pratade om allt och ingenting och vi tänkte att fan vad liten den här staden är, kan inte andas, måste ut. Och jag tänkte att vad fan ska jag göra den här helgen? Precis som alla andra helger. Så skönt med paus och samtidigt så ensamt ensamt ensamt. Fast ändå inte, för vi hade ju varandra där bland alla tända ljus och prat och skratt.