Petrur

Allting är fint.
Jag sitter vid min otroligt tunga dator och försöker göra spanskaläxa (det går sådär..), lyssnar på soundtrack till Amelie de Montmartre. Det är så vackert och det ger mig fina minnen, så fina minnen. Älskade den kvällen. Och bara därför var jag tvungen att lära mig Comptine D' Autre Ete på piano. Och just nu är jag så nostalgisk över något som egentligen är helt obegripligt, för jag har ju allting runt omkring mig just nu, hela tiden.
Kan man fortfarande vara nostalgisk? Över allt fint. Som jag har. ?

Min dag har varit fin. Underbar faktiskt.
Så mycket skratt. Så lite tänka på annat, minnas, glömma bort. Jag ser bara det jag ser just nu. Och självklart vill jag fortfarande nå himlen, molnen. Det kommer jag alltid vilja. Men jag är inte besviken längre. Jag tror ändå att jag kan nöja mig, ett tag i alla fall.
Jag har blåa rosetter i håret och piano är ett underbart instrument och solen går ner men det gör mig inget så länge molnen färgas sådär rosa, som idag. Då kommer jag nog lite närmare himlen. Jag inbillar mig det. Jag nöjer mig så.

Nu är det tredje gången under denna text som jag lyssnar om låten.
Amelie. I Hermans soffa i ett hus i skogen där brädorna knakar och smäller och där det röda ljuset från en lampa kan vara mitt liv i flera timmar.
Lyssna på denna låt om du läser det här. Annars låter det nog bara som hasch-fantasier för dig. För jag är nog lite galen. Jag blir nog lite galen när jag känner något starkt.

Jag smakar grapefrukt om läpparna och i mitt hår dansar små blåa rosetter.
Jag har köpt te. Sörgårdste, Chai och Rabarber & Grädde. Jag vill dricka te och titta på film. Jag vill fläta mina fingrar med dina. Jag vill känna din doft och höra ditt skratt. Se dina ögon. Känna din värme. Bara närvaro.
Kyss.
Mig.