Petrur

Jag hade världens finaste valborg. Jag menar det på riktigt. Valborg brukar alltid varit lite ångestfyllt. Det finns som något krav på att man ska ha roligt, man ska fira och vara så himla glad. Helst ska man väl supa, enligt många men det spårar ju alltid ur. Alltid då det finns ett krav.

Men i år. I år var det så helt annorlunda. Vi firade inte riktigt valborg ändå, inte för jag. Visst det brände skönt i ansiktet vid elden, men det var egentligen inte brasan jag ville ha, utan promenaden. Att få gå med er dit och tillbaka. Och för mig var det mer som att jag firade att jag känt er i två år nu. För det har jag, faktiskt väldigt ganska exakt nu, två år. Och utan tvekan, det är de bästa två åren av mitt liv. Jag har de bästa vännerna i hela världen.
Och Kasper, brännboll var en bra idé. Det var en bra idé med oss, klockan mitt i natten, klockan väldigt mörkt ute. Jag måste erkänna, det var det. Och jag hade väldigt roligt. 
Och grillning och brasa och dans till stroboskop och te och film och brännboll och fika. Och när vi vaknade nästa morgon och dukade upp frukosten och alla satt, slitna och morgonruffsiga vid matbordet kändes vi nästan som en familj på riktigt. Och jag kunde inte låta bli att drömma om ett hus med er, ett kollektiv med många rum och stora fönster. Jag kunde inte låta bli att älska den tanken.