Petrur

Att plötsligt känna att man är del av någonting nytt och något annat och samtidigt veta att man har kvar allt det fina, allt det man älskar. Och att upptäcka att den där förvirringen, den där paniken inte är så farlig; vi har den alla. Och att komma på att det inte måste vara på ett enda sätt, att man kan vända på det och tänka att nu är världen min. Det finns ingenting som kan stoppa mig, jag gör vad jag vill, jag tar mig var jag vill och jag är vem jag vill. Jag är odödlig nu och för alltid ung. 
Ljuden av höga skratt, röster som skriker till varandra för att musiken är så hög. Och att vem som helst som har ett instrument med sig får komma in gratis och får spela och vi är alla med på något sätt. Jag kände mig med. Även fast kontrabasen stod hemma och det sprätte i fingrarna på mig för jag var så spelsugen, trots det så kände jag mig med. Och att gå hem mitt i natten och tänka att fan det är inte så kallt ändå för man har fortfarande den där värmen kvar, någonstans där inne under jackan. Och man tänker att okej, det där ljudet av snö under skorna, det är ändå ganska fint faktiskt. Jag hatar inte vintern, inte ännu. Jag bara längtar till sommaren.