Petrur

Vänner är den bästa uppfinningen. Den bästa av alla kärlekar. Kanske för att den inte är ovald. För att jag vet att alla ni som sitter där och som skrattar med mig och som dricker kaffe med mig och som hör av er till mig och vill att jag ska komma och sitta där med er, jag vet att ni kan välja. Jag vet att ni kan strunta i att ringa mig och ni kan strunta i att prata med mig, skratta med mig, vara med mig. Men ni väljer inte det. Ni väljer mig. Ni väljer den kärleken, det finaste och bästa av alla kärlekar.
Och det här kom jag på just idag, bland kaffekoppar och skratt och tidningar och livemusik. Just där kom jag på hur beroende jag är. Av just er. Vilken makt ni har. Över mig och mitt allt. Ni skulle kunna döda mig om ni ville. För faktiskt skulle jag inte vara någonting utan er.
Och jag var så bubblande glad när jag åkte hem för jag har längtat efter den här sortens värme. Och jag var alldeles full av spring. Fast jag tog bussen. För det är väldigt kallt.

När julen flyttar in. Blir jag varm. Och ganska lugn och ganska inspirerad. Till att fortsätta leva fast mörkret säger åt oss att sova. Och jag vill vara glad och jag vill stänga ute dom där dumma långa mörka dagarna och tända många många ljus och gå på Schmäck och lyssna på musik och dricka en kopp varmt med vänner och den där som jag längtar efter hela tiden han inte är nära. Knäppt va.
Jag längtar i alla fall inte till julafton särskilt mycket. Jag vill bara ha något att se fram emot.

om jag kunde skulle jag flyga.


(foto: Gabriella Sandström http://sandigt.blogg.se/)

Det är skönt med tyst. Och röda rum. Och gammalt hus som kokar av värme från vedspisen. Och där stressen inte existerar. Där luften känns lättare att andas och där snön faller vackrare på granarna. Och där jag ser det du pratar om. Att vintern och kylan kan vara fin. Och att landet inte är instängt. Tvärt om.

Jag gick in på Åhléns idag. Där hade julen tydligen redan börjat. Och någon hade fått för sig att göra en hel kollektion med fula julgransprydnader som såg ut som tvålar. Jag fick lust att klämma sönder dom. Inte för att dom var så där groteskt fula utanför att jag alltid får en sån fruktansvärt stark lust att klämma sönder julgranskulor och andra dekorationer varje gång jag tar i dom. Jag tänkte att jag kanske skulle köpa en bara för att få trycka ihop den. Men jag låter faktiskt bli. Ett sånt slöseri, som vännen min så fint sa. Han vet vad som biter på mig.
Jag längtar till helgen och till impro och jullovet. Men mest efter att slå in julklappar. Nej, mest till sommaren. Fast med julklappsinslagning.

Det smakar blod för läpparna går sönder igen och igen. Huset jag bor i är kallt och utanför viner snön. Tur att jag är så bra på att längta och tur att jag är så bra på att bestämma när glädjen är fullständigt nödvändig. Och tur att det finns så många fina som gör allting så bra. Men synd att lavalampor är så förbannat fula.

Nu bär det av.
Hej My. Hej Praha.