epm Onsdag 31/12-08
Gott nytt år!
Sjuttonde i tolfte, tjugohundraåtta.
Längst ner i matsalen står ett bord. Ett bord för sex personer. Runt om står runda bord med platser för fem. Bordet med sex platser står längst ner i matsalen, gömt bakom dom stora krukväxterna. Man ser inte folk sitta där särskilt ofta, inte ens personal sitter vid sexmannabordet, längst ner i matsalen.
Matsalen fylls. Det är jullunch och alla barn är uppspelta, för det här är ju enda gången på hela året som man får läsk till maten. Julmust. Det är speciellt och högtidligt på något sätt. Matpersonalen har pyntat och gjort fint, med röda dukar, tomtar och julgranar. Själva bär dom allihopa tomteluvor och önskar barnen God jul. Rektorn själv står mitt i matsalen och delar ut julmusten till alla elever och lärare som vill ha. Han måste ju se till att alla får en var, varken mer eller mindre.
Barnen är glada och slår sig ner, i klungor, vid borden. Dom skrattar och dom bubblar med drickan och äter köttbullar och prinskorvar och potatis tills dom spricker, för visst älskar alla barn jullunchen.
Lågstadieeleverna är dom mest spralliga. Dom hämtar mat flera gånger och ler och äter och är glada. Mellanstadieeleverna har just upptäckt att man kan göra roliga lekar med julmusten och drickan sprutar över borden. Matpersonalen tittar på varandra och tänker på vilket arbete dom kommer få med att torka upp allt det här sen, men sen tänker dom det är ju jul och barnen är glada, så vad spelar det för roll?.
Högstadieeleverna suckar. Hämtar var sin julmust och sätter dig vid borden, utan att ens titta på maten. Köttbullar och prinskorv. Kan vi inte bara få vanlig mat?.
Längst ner i matsalen fylls borden. Dom runda, med platser för fem. Ensamt står bordet bakom krukväxterna, väntar med sina sex tomma platser. Sex stolar runt ett rektangulärt bord. Tre på varje sida.
Det knakar i träsitsen när kroppen träffar den länge orörda stolen. Det är en pojke som inte kan vara äldre än 10 år, som satt sig vid bordet, med platser för sex personer. Han tittar sig vilset omkring, som om han letar efter blickar eller ord eller bara någon. Någon som kan se honom.
Framför honom står en tallrik med köttbullar och prinskorvar och potatis och en flaska med julmust som rektorn delat ut. Jullunchen som barnen älskar. Jullunchen som är terminens höjdpunkt, då alla är glada och spralliga över den goda maten, och klockan som tickar allt närmare jullov.
Pojken har rakat huvud och öron som står utåt. Hans ögon ser sorgsna ut och ögonbrynen ligger som en bekymrad mantel, som räddar ögonen från att se onda saker. Dom sorgsna ögonen söker i rummet efter andra ögon, snälla ögon. Men dom sorgsna ögonen hittar inga snälla ögon. Bara onda, hemska ögon. Ögon som stirrar och dömer.
Pojken tittar ner i sin tallrik och runt honom fylls dom runda borden med platser för fem. Fem platser, för få platser. Stolar dras från sexmannabordet och lämnar pojken som tittar ner på sin jullunch. Och tårarna rinner ner för hans kinder och potatisen blir blöt och kladdig och ingen jullunch i hela världen skulle kunna göra honom glad.
Hans blick är tom och säger inte mycket annat än att inuti honom vilar en stor sorg som ingen i matsalen kan se. Ingen ser och ingen hör och ingen bryr sig.
Vid sexmannabordet längst ner i matsalen står en ensam stol, med en ensam pojke. Och runt om honom sitter barnen och skrattar och pratar och skojar och äter av sin älskade jullunch.
Matsalen fylls. Det är jullunch och alla barn är uppspelta, för det här är ju enda gången på hela året som man får läsk till maten. Julmust. Det är speciellt och högtidligt på något sätt. Matpersonalen har pyntat och gjort fint, med röda dukar, tomtar och julgranar. Själva bär dom allihopa tomteluvor och önskar barnen God jul. Rektorn själv står mitt i matsalen och delar ut julmusten till alla elever och lärare som vill ha. Han måste ju se till att alla får en var, varken mer eller mindre.
Barnen är glada och slår sig ner, i klungor, vid borden. Dom skrattar och dom bubblar med drickan och äter köttbullar och prinskorvar och potatis tills dom spricker, för visst älskar alla barn jullunchen.
Lågstadieeleverna är dom mest spralliga. Dom hämtar mat flera gånger och ler och äter och är glada. Mellanstadieeleverna har just upptäckt att man kan göra roliga lekar med julmusten och drickan sprutar över borden. Matpersonalen tittar på varandra och tänker på vilket arbete dom kommer få med att torka upp allt det här sen, men sen tänker dom det är ju jul och barnen är glada, så vad spelar det för roll?.
Högstadieeleverna suckar. Hämtar var sin julmust och sätter dig vid borden, utan att ens titta på maten. Köttbullar och prinskorv. Kan vi inte bara få vanlig mat?.
Längst ner i matsalen fylls borden. Dom runda, med platser för fem. Ensamt står bordet bakom krukväxterna, väntar med sina sex tomma platser. Sex stolar runt ett rektangulärt bord. Tre på varje sida.
Det knakar i träsitsen när kroppen träffar den länge orörda stolen. Det är en pojke som inte kan vara äldre än 10 år, som satt sig vid bordet, med platser för sex personer. Han tittar sig vilset omkring, som om han letar efter blickar eller ord eller bara någon. Någon som kan se honom.
Framför honom står en tallrik med köttbullar och prinskorvar och potatis och en flaska med julmust som rektorn delat ut. Jullunchen som barnen älskar. Jullunchen som är terminens höjdpunkt, då alla är glada och spralliga över den goda maten, och klockan som tickar allt närmare jullov.
Pojken har rakat huvud och öron som står utåt. Hans ögon ser sorgsna ut och ögonbrynen ligger som en bekymrad mantel, som räddar ögonen från att se onda saker. Dom sorgsna ögonen söker i rummet efter andra ögon, snälla ögon. Men dom sorgsna ögonen hittar inga snälla ögon. Bara onda, hemska ögon. Ögon som stirrar och dömer.
Pojken tittar ner i sin tallrik och runt honom fylls dom runda borden med platser för fem. Fem platser, för få platser. Stolar dras från sexmannabordet och lämnar pojken som tittar ner på sin jullunch. Och tårarna rinner ner för hans kinder och potatisen blir blöt och kladdig och ingen jullunch i hela världen skulle kunna göra honom glad.
Hans blick är tom och säger inte mycket annat än att inuti honom vilar en stor sorg som ingen i matsalen kan se. Ingen ser och ingen hör och ingen bryr sig.
Vid sexmannabordet längst ner i matsalen står en ensam stol, med en ensam pojke. Och runt om honom sitter barnen och skrattar och pratar och skojar och äter av sin älskade jullunch.
Eva Petronella Malmberg.
